Ibland hörs från kristna att vi i migrationsfrågan bör agera med sunt förnuft. Vi tog enligt dessa röster emot lite för många människor år 2015. Med sunt förnuft menar man att vi ska stänga gränserna eller åtminstone begränsa antalet flyktingar och istället ta hand om dem som redan finns här.
En första fråga som uppstår är, vad är sunt förnuft? Begreppet som sådant är oerhört subjektivt, en del fyller det med visst innehåll andra med annat.
Om vi går till Jesus ser vi ett lite annorlunda sätt att tänka. Bibeln hävdar att Jesus var full av nåd och sanning.
Sanningen är i bibliskt hänseende absolut objektiv och en del av Guds väsen.
Sunt förnuft kan inte alltid sägas vara lika med sanningen eftersom den är subjektiv.
När jag läser Bibeln ser jag att Gud vid många tillfällen uppmanar Israels folk att behandla främlingen i landet som en infödd. En generös inställning helt enkelt. Likadant när jag läser Jesu ord om att älska både sin nästa och ens fiende, samt att sätta andra framför sig själv. Guds rike består av människor från alla folk och stammar. De som hävdar det sunda förnuft och att vi som nation måste begränsa antalet flyktingar (i praktiken skicka tillbaka människor till döden, eller i bästa fall till en mycket oviss framtid) bär alltså på en subjektiv uppfattning utifrån en egoistisk tanke om vår egen välfärd. Nationalistiska idéer strider mot tanken om Guds rike, vars väldoft som vi är kallade att sprida mitt i en trasig värld.
När Sveriges kristna råd och andra kristna organisationer, samfund och enskilda uttrycker stöd för en generös inställning till flyktingar är man rätt ute. Uttalanden, eller så kallade profetior, från kristna om att vi måste bevaka våra gränser mot dem som flyr nöd och lidande kan betraktas som (o)sunt förnuft men är med sanningen ej överensstämmande. Till sanningen kan vi även lägga nåden. Den nåd som gör hjärtan mjuka och välvilligt inställda till människor i nöd.
Joel Larsson, Östersund
