I den första artikeln i Nya Dagens serie om världens evangelisering (29/8) publicerades statistik som bör väcka eftertanke i de kristna leden. Visserligen har antalet kristna fyrdubblats under 1900-talet, men kyrkan ökar inte sin andel av världsbefolkningen. Det gör däremot islam, som stadigt knappar in på kristendomens försprång, mätt i antalet bekännare.Nu är ju inte mission en hästkapplöpning, där det gäller att piska sitt eget ök till svettiga prestationer som överträffar konkurrentens. Men islams framgångsvåg och kristendomens tillbakagång i traditionellt starka fästen är parallella fenomen som måste uppmärksammas, och utifrån en seriös analys finns det skäl för missionsintresserade kristna att dra konkreta slutsatser.Ett av skälen till skillnaden är variationen i befolkningstillväxt. I många muslimska länder ökar befolkningen snabbt, medan motsatt tendens kan spåras i västvärlden. Men där ligger inte hela förklaringen.Även attityden spelar en roll. Och här finns anledning till självrannsakan i den kristna västvärlden. Uppenbart är att den kristna kyrkan växer och breder ut sig på många håll i den tredje världen, inte minst i Afrika och Latinamerika. Här finns ofta en frapperande frimodighet, och en stark tro på det egna budskapets exklusivitet och förvandlande kraft.I västvärlden undergräver den religiösa pluralismen ivern att missionera. Religionen har privatiserats och sanningen blivit subjektiv i stället för objektiv. Man säger i ökande utsträckning ”detta är sant för mig”, inte ”detta är sant”. ”Sant” och ”falskt” brukas i objektiv mening när det talas om vetenskap, men anses vara obrukbara begrepp när det gäller livsåskådning och religiös tro. Är man bara ärlig i sin privata tro så betraktas allt som väl, oavsett vad man tror på. Tomtar och troll och magiska stenar går lika bra som Jesus Kristus.När detta synsätt tränger in i den kristna kyrkan är det inte konstigt om frimodigheten avtar och missionsglöden falnar. Om Jesus inte är vägen, sanningen och livet i exklusiv mening utan en av vägarna, en bit av sanningen och en strömvirvel i livets stora flod, då är ju strängt taget mission en onödig verksamhet.Här har vi mycket att lära av de unga kyrkorna i tredje världen, av deras hänförelse och frimodighet, och av deras starka förankring i evangeliet, i tron att Guds ord är sant och att det som strider mot Guds ord är falskt.Också materialismen påverkar missionsivern negativt. Mission kostar pengar. Om intresset för privat konsumtion väger tyngre än offerviljan blir missionsbudgeten undernärd.Denna felprioritering kan i sin tur bero på en felbetoning av begreppet ”missionsbefallning”. Det har kommit att klinga dystert och dofta tung plikt. Men mission är det naturliga utflödet av Kristusgemenskapen. ”Den kristna missionen började med en glädjeexplosion”, skriver missionsteologen Lesslie Newbigin i en av sina böcker. Nyheten om Jesu Kristi korsdöd och uppståndelse bröt fram som en vårflod. Driven av Andens kraft blev den ett livsflöde ut i världen.Får det perspektivet dominera blir det inte ”vår” mission, utan Guds. Då blir mission inte imperiebyggande, inte prestation, inte börda. Gud är den livgivande källan, och kyrkan är kanalen för det glada budskapet.
