Debatt

Det är inte Guds dom jag är orolig för men alla barn som far illa när föräldrarna dricker alkohol

Replik. Vi behöver sätta in frågan i en större kontext: Hur påverkar det andra när jag lever eller agerar som jag gör, skriver Fanny Jörtsö.

Nu när forskning visar på negativa effekter redan av låga doser alkohol och delar av det sekulära samhället börjar ta avstånd från alkoholen – om inte för hälsans skull så för att man kanske vuxit upp med missbrukande föräldrar och vill ge sina egna barn en annan uppväxt – då är alkoholdiskussionen inom frikyrkan fortfarande i full gång. Inte minst i kommentarsfälten under Ingvar Nilssons och Urban Ericssons artiklar i ämnet.

Vi har hamnat på efterkälken inte enbart när det kommer till kunskapsläget utan plötsligt kan man uppleva att det blivit lättare att stå för att vara nykterist i profana sammanhang. Jag tror att vi behöver se problemet i det.

Kanske behöver vi sätta in frågan i en större kontext: Hur påverkar det andra när jag lever eller agerar som jag gör? Om vi tror att bön påverkar andra människor kan vi omöjligt tro att andra handlingar inte skulle påverka.

För att exemplifiera: Jag sitter bakom ratten på E4:an och tycker att det går lite långsamt att ligga på hastighetsgränsen. Jag har inte nödvändigtvis bråttom men jag åker en längre sträcka och det är skönt att komma fram så tidigt som möjligt, så jag accelererar. Andra medtrafikanter ser att jag ökar hastigheten och snart hänger fler på.

När det kommer till att bidra till en alkoholnorm undrar jag om det är så vi vill leva?

—  Fanny Jörtsö

I trafikskolan kallar man detta för “negativt grupptryck”. Förarna behöver faktiskt inte ens prata med varandra. Man lyckas hitta anledningar till för varför just “jag” har rätt att köra för fort och kan backa upp det med att “andra också körde för fort”. Och vi körde ändå bara “lite” för fort.

Vi bidrar alltså genom vårt beteende till att andra känner att det är “okej” att köra för fort. Ingenstans är det “okej” att köra för fort, ändå har vi alla gjort det. I fackspråk kallas detta attitydförändring genom kognitiv dissonans, vilket det går att läsa mer om.

Vad händer då när en medtrafikant saknar gränser för att köra “lite” för fort och bränner på ordentligt? Har jag inget ansvar då, trots att jag bidragit till normen att “vi får köra ‘lite’ för fort”? När det kommer till att bidra till en alkoholnorm undrar jag om det är så vi vill leva?

Jag fastnar på Korintierbrevet 10:23–24 och tycker att den ordrika engelskan beskriver det bättre i översättningen NIV (här översatt till svenska): “‘Jag har rätt att göra allting’, säger du - men inte allt är nyttigt. ‘Jag har rätt att göra allting’, men inte allt är uppbyggligt. Ingen ska söka sitt eget bästa, utan det som är bäst för andra.”

Det är inte “Guds dom” eller “syndakatalogen” jag är orolig för, utan för alla barn som far illa eller ens känner obehag på grund av alkoholen. Jag avstår för deras skull. Jag gör bra många misstag i livet ändå och detta är min chans att kunna bidra med något gott. Jag vet att det gör skillnad. Jag har fått se det göra skillnad.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig