Utan en gemensam värdegrund finns inget ”vi”, och ett ”vi” är förutsättningen för ett fungerande samhälle. Ett samhälle är en gemenskap där förtroende finns mellan dess delar.
Det svenska samhället, folkhemmet, är byggt på tanken att alla bidrar till det gemensamma. Vi anförtror samhället våra pengar för att vi bär en övertygelse om att det är bättre i förlängningen, inte bara för dem som har det sämre utan också för oss själva. När alla bidrar blir utfallet en tryggare och bättre gemenskap. Men att bygga ett fungerande samhälle handlar trots allt inte om skattesatser och planerad infrastruktur. Det är inte fel, men viktigare är att det finns en gemensam värdegrund. Den måste komma först.
I dag är det många som upplever att det svenska samhället knakar i fogarna. Landet slits isär i olika fraktioner och viljan att bidra till det gemensamma är inte densamma som förr. Känslan av ett ”vi” håller på att försvinna. Det är ett problem.
För att göra något åt ett problem måste man först identifiera problemets grundorsaker, annars är risken stor att man endast slår mot problemets konsekvenser. Grundproblemet bakom den misslyckade integrationen och utanförskapet är bristande samhörighet med samhället och dess företrädare. Detta har inget med hudfärg eller etnicitet att göra. Utanförskap och förakt mot samhället kan också den som är pursvensk känna.
Vår civilisations solidaritet och frihet, så som vi känner den, vilar på kristen grund. Eller, om man hellre vill, kristen etik. Är vi inte medvetna om det kommer vi aldrig förstå hur den ska bevaras.
Är problemet att våra politiker inte känner till det? Eller våra kolumnister, debattörer och morgonsoffasittande statsvetare? Jo, såklart de gör. Det är bara inte politiskt opportunt att ta upp det. I det samhällsklimat vi skapat hamnar det utanför åsiktskorridorens korrekthet. Varför? För att logiken säger att om man tar ställning för något tar man per definition avstånd från annat. Och så är det såklart. Som bärare av en kristen värdegrund tar du avstånd från kvinnoförtryck, ojämlikhet och civilisationsförakt. Det betyder däremot inte att man är emot positiva influenser från andra kulturer, eller intolerant mot olikheter.
Kan möjligheten att välja kön efter känsla, och visionen om att ge olika kulturyttringar samma värde, bygga en stabil grund för ett samhälle? Jag tror inte det.
— Jan Emanuel
Vårt kristna arv är tvärtom förutsättningen för toleransen. Det är kristendomen som ligger till grund för det moderna civiliserade samhället där toleransen och demokratin föddes. Det är till exempel den kristna etiken som gett oss kärleksäktenskapet – förutsättningen för jämlikhet. Innan Paulus var äktenskapet blott en affärsuppgörelse, ett sätt att knyta släkter närmare varandra, undvika konflikter och bygga makthierarkier. Paulus sa att kvinnan och mannen skulle älska varandra. ”Du ska älska kvinnan som din egen kropp”, sa han och tog därmed ställning mot kvinnoförtryck och kvinnomisshandel. Paulus, den första feministen.
[ Nuri Kino: Svenska värderingar skiljer sig inte från kristna - de vilar på dem ]
Många vill låtsas som om friheten och demokratin bara kom flygande. I bästa fall skapad av politiska aktivister under 1800–1900-talet. Men så är inte fallet. Grunden lades vid vår tidräknings början, med en man som förespråkade solidaritet, frihet och jämlikhet och fick sona för den kampen på ett kors.
Så tillbaka till resonemangen om värdegrunden. Majoriteten av våra politiker är överens om att det är bra med en värdegrund. Frågan är vilken den ska vara? Vissa vill ha ”mångkulturen” som värdegrund. Lika hänsyn ska tas till alla kulturer, ingen ska tillmätas större vikt än någon annan. För att värdegrunden ska vara komplett läggs ofta frågan om hbtqia+ till.
Men kan möjligheten att välja kön efter känsla och visionen om att ge olika kulturyttringar samma värde bygga en stabil grund för ett samhälle? Jag tror inte det.
Vårt samhällsbygge är präglat av förståelsen att ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” Var du kommer ifrån är inte relevant, inte heller kön eller hudfärg. Vi är alla genom kristen etik en av delarna i samhällets ”vi”. Samhörigheten i ett ”vi” är mycket större och starkare än samhörighet byggd på kön, hudfärg eller sexuell läggning.
Vårt samhälle är också präglat av kristendomens vilja att söka sanningen. Tron att det finns något som är sant och bestående – en Gud som står för något som är absolut och inte relativt.
Sverige har blivit ett av världens mest utvecklade och civiliserade länder genom att tänka, men numera går det politiskt korrekta ut på att ersätta tänkandet med att känna. Att fråga efter vad som är rimligt har blivit fult. Är det rimligt att utgå ifrån att en människas kön baseras på känsla? Är det rimligt att alla kulturer ska väga lika i det ”vi” som är samhället? Är det rimligt att ha en värdegrund som svänger i takt med känsla, dagsform och politiskt mode? Jag tror inte det.
Vårt samhälle behöver inte mindre av kristna värderingar, utan mer. Inte mindre tänkande och ifrågasättande, utan mer. Vi behöver våra kristna värderingar för att bibehålla öppenhet för oliktänkande, den öppenhet som möjliggjort demokrati, jämlikhet och solidaritet. De kristna värderingar som gett möjlighet till sekularisering, ateism och respekt för andra trosuppfattningar och religioner. Värderingar med påbud att fortsätta tänka och våga fråga: Vad är rimligt?
[ Carolin Dahlman: I lättkränkthetens tidevarv sitter till slut alla i fängelse med munkavle ]
