När etiska frågor och rätten till liv diskuteras, tenderar debatten att med automatik landa i abortfrågan. Det är olyckligt och återspeglar en djup okunskap om den idétradition som byggt Sverige och västvärlden. Att värna de mänskliga rättigheterna förutsätter att man kan skilja på vad som är dess fundament och vad som är konsekvenserna därav.
I Europakonventionens artikel 2 slås det fast att ”envars rätt till liv ska skyddas genom lag”. FN-stadgan avseende den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna fastslår i dess artikel 3 att ”var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.” Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 2 slår fast att ”var och en har rätt till liv.” Och Barnkonventionens artikel 6 konstaterar att ”konventionsstaterna erkänner varje barns inneboende rätt till livet och konventionsstaterna ska till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling.”
De mänskliga rättigheterna, som de formuleras inom den internationella rätten, är tydliga med att alla enskilda människor äger rätt till liv. Men trots att Sverige har ställt sig bakom alla dessa konventioner så har vi aldrig skrivit in den enskilda människans rätt till liv i de svenska grundlagarna. Troligtvis hänger denna ovilja att formulera en tydlig rättighetslag avseende livet ihop med att Sverige har en rättstradition som inte grundar sig i naturrätten.
Ett förtydligande av rätten till liv hade även stärkt skyddet för dem som i dag riskerar att utvisas, trots medicinska behov som inte kan tillgodoses i hemlandet eller där man riskerar förföljelse eller i värsta fall att bli dödad bara för att man har konverterat eller har en annan sexuell läggning.
— Magnus Jacobsson, KD
På kontinenten finns en mer levande diskussion avseende varje människas naturliga rättigheter (natural rights) och naturrätten (natural law). Utifrån denna filosofiska och religiösa diskussion – samt det faktum att flera europeiska länder under delar av 1900-talet led under fascism, nazism eller kommunism – så har efterkrigstidens politiker landat i grundläggande mänskliga rättigheter som oeftergivliga förutsättningar.
Den första av dessa rättigheter är att vi alla – oavsett etnicitet, tro, kön, läggning, fysisk och intellektuell förmåga – äger rätt att leva. Det är till denna grundläggande rätt som alla andra rättigheter härleds. Har man rätt till liv som en primär rättighet, så har man som sekundära rättigheter också rätt till hälsa, tak över huvudet så man inte fryser ihjäl och ett jobb som gör att man inte svälter ihjäl. Politiken möjliggör dessa rättigheter genom exempelvis bostads-, utbildnings- och arbetsmarknadspolitik.
Det är också utifrån den grundläggande rätten till liv som en människa, och i förlängningen en nation, äger rätten att försvara sig gentemot övergrepp eller anfall, samt om man inte har förmågan att skydda sig även rätt att fly och söka asyl. I princip alla våra lagar utgår i grunden ifrån att vi människor äger just rätten att existera. Det är även tack vare denna rätt som rätten till tros-, samvets-, yttrande-, åsikts-, mötes-, förenings- och organisationsfriheten över huvud taget kan förverkligas.
[ Marie Demker: Våra grundlagar räcker inte för att rädda demokratin ]
När vänstern och liberaler förminskar debatten om rätten till liv till att handla om abort, så förnekar de i praktiken alla de universella rättigheter som gör att vi medborgare i västvärlden är fria människor. Exempelvis skulle äldre människors rätt att villkorslöst tillförsäkras vård, som betonades i Jerzy Einhorns prioritetsutredning, förstärkas tydligare med en skrivning om rätten till liv i grundlagen. Som det är i dag finns en kritik gentemot vården av äldre, där enskilda vårdtagare och anhöriga upplever att kommuner och regioner sätter in palliativ vård alltför tidigt i stället för att ge äldre människor all den vård de behöver för att få en god tillvaro under livets slutskede.
Ett förtydligande av rätten till liv hade även stärkt skyddet för dem som i dag riskerar att utvisas, trots medicinska behov som inte kan tillgodoses i hemlandet eller där man riskerar förföljelse eller i värsta fall att bli dödad bara för att man har konverterat eller har en annan sexuell läggning.
Den utredning som nu ser över de svenska grundlagarna bör därför anamma den europeiska traditionen och leva upp till de konventioner som Sverige har ställt sig bakom. Europakonventionens artikel 2 är tydlig med att varje land ska införa ett lagstadgat skydd avseende att ”envars rätt till liv ska skyddas genom lag”.
Sveriges grundlag bör också förändras på så sätt att den harmoniserar med övriga länder i Europa och EU, vilket innebär att vi behöver skapa en författning som bygger på de internationella konventioner som vi har ställt oss bakom, och som skyddas av en författningsdomstol.
[ Josefin Utas: Genom grundlagsskydd vill politiker rädda människor från sig själva ]
