Religionen återkommer i det svenska samhället. Jag menar att kyrkan bör söka urskiljning kring detta. Prästen, teologen och martyren Dietrich Bonhoeffer bidrar med flera sådana ingångar, vilket förtjänar att aktualiseras.
I sin replik undrar Sven Degerfält vad jag menar med att Bonhoeffer ”utmanade den lära som Martin Luther uppdiktat”. Låt oss vara tydliga: Luther har varit en viktig röst i vår del av kyrkans utveckling, men han var samtidigt en teolog som – liksom alla andra – tolkade Bibeln i sin samtid.
Luther hävdar i Om en kristen människas frihet att människas gärningar är helt oviktiga för människans frälsning. Det är endast hjärtats inre tro, oberoende av efterföljelse, som gör en människa frälst. På samma vis är det endast hjärtats otro som kan göra en människa till en syndare. Hur människan lever sitt liv har enligt Luther ingen betydelse för människans frälsning.
Luthers förståelse av evangeliet var revolutionerande i relation till en kyrklighet som sålde förkortad tid i skärselden genom avlatsbrev. Men Bonhoeffer verkade i en annan tid. Nu innebar Luthers lära att så länge hjärtat har en erfarenhet av rättfärdiggörelsens tro, så kan du svära trohet till Hitler och förtrycka och döda judar.
Bonhoeffers genomgående poäng är att kyrkan måste vara i världen, precis som Jesus är i världen.
— Fredrik Lindé
Bonhoeffer kan självklart ha fel när han skriver att rättfärdiggörelse måste komma till uttryck i våra liv. Men hans uppfattning faller inte bara tillbaka på exempelvis Jesu undervisning, Paulus brev och Jakobsbrevet. Även den tyska lutherska kyrkan gav honom rätt. Redan 19 oktober 1945 konstaterar de officiellt att det var fel att reducera tron så att den blev förenlig med nazismen.
Jag är vidare överens med Degerfält om att ”Bibelns Jesus dog för att människan skulle ‘bli kvitt sina synder’”. Men jag håller också med Bonhoeffer om att detta inte ska förstås utifrån en traditionell luthersk rättfärdiggörelse. Jesu frälsning handlar om att vi erbjuds att leva i Jesu efterföljelse. Evangeliet är i den meningen politiskt och angår våra liv.
Detta har i hög grad att göra med den tolkningstradition som Sven Degerfält lyfter fram, där Bonhoeffer har kommit att förstås som delaktig i militanta aktioner mot Hitler. Tyvärr rullar en film precis ut på svenska biografer som förstärker detta narrativ. Här måste man se att filmen gör ett ordentligt avsteg från Bonhoefferforskningen. Det är nämligen svårt att belägga att han var i inblandad i mordförsök mot Hitler.
I förtroliga samtal med en vän lär Bonhoeffer ha uttryckt sitt tvivel på om det är vandringen i Jesu fotspår som är det rätta i mötet med en tyrann. Detta tvivel i förtroliga samtal är den egentligt enda argumentet för att Bonhoeffer skulle ha ifrågasatt sin pacifism. Men det finns inga belägg för att han överger sin pacifism. Att han skulle finnas med i militanta delar av motståndsrörelsen är även det svårt att belägga.
[ Läs tidigare inlägg | Sven Degerfält: Inte sant att ”Jesus blivit ett med världen” ]
Tyvärr förstärker den nya filmen detta märkliga narrativ genom att påstå att Bonhoeffer, som på affischen bär en pistol, inte bara sitter vid bordet när mordförsöket planeras, det är även han som ska ordna själva bomben.
Möjligen känner han till att det planeras för ett attentat mot Hitler. Men han har själv suttit fängslad mer än ett år då det attentat man brukar tala om äger rum.
Jag håller med om att frikyrkligheten ofta har en mer sekteristisk förståelse av kyrkans relation till världen, vilket är i enlighet med aposteln Johannes texter. Och det ska sägas att detta även utmärker Bonhoeffers tidigare texter. Det intressanta är varför Bonhoeffer ger upp dessa distinktioner i sitt sista bokprojekt, ofta utgiven som Ethik, vilket aldrig blev färdigställt.
Bonhoeffers genomgående poäng är att kyrkan måste vara i världen, precis som Jesus är i världen. Kyrkan ska inte vara religiös, eftersom det gör kyrkan främmande för världen. Detta ska förstås i relation till Luthers tvåregementeslära, som skiljer kyrka från världslig makt.
Bonhoeffer menar alltså att kyrkan måste vara del i världen och inte förhålla sig på avstånd. Den kyrka som ser sig som en garant för frälsning, genom sin lära om tro, måste enligt Bonhoeffer omvända sig och bli del i världen. Det är nämligen häri frälsningen ligger, för Jesus befinner sig i världen, inte i metafysiken.
Slutligen frågar Degerfält om jag anser att människan är god eller under synden. Det korta svaret är att människan måste omvända sig från synden och döden till Jesus som är frälsningen och livet. Detta innebär att tron måste bli förkroppsligad, omvändelsen måste vara fysisk. Detta kallar Bonhoeffer för dyr nåd. Människan måste bli frälst, men inte genom en isolerad inre tro. Frälsning är att följa frälsaren som blir människa.
Till sist: Jag vill med bestämdhet hävda att kyrkan inte naivt kan nöja sig med att finna sin självuppfyllelse i religionens återkomst. Religionens återkomst förändrar föga. Utmaningen förblir den samma: Vill människor i vår samtid följa Jesus? Vill vi?
