Ett uppvaknande behövs i Sveriges församlingar kring vad det innebär att uppfylla Jesu befallning att göra lärjungar. Att söndag efter söndag gå till en kyrkobyggnad, lyssna på en predikan, hälsa på några vänner, fika och gå hem är varken biblisk kyrka eller lärjungaskap. Detta är dessvärre den kyrkokultur som vi ofta finner i dag, och som svenska pastorer och ledare till synes nöjer sig med att ha skapat. Känner någon igen denna kultur från Bibelns undervisning?
Min artikel om att församlingar behöver börja göra lärjungar och inte konvertiter har följts av flera repliker av skribenter som lyft frågan om hur lärjungaskap går till, rent praktiskt.
Att Jesus kallar alla sina heliga att vara – och att göra – lärjungar bör varken vara en nyhet eller något främmande för någon troende. Men problemet är att Bibelns lära och de befallningar som riktas till oss troende ofta tolkas som rekommendationer eller som något angeläget endast för de som känner sig kallade till ett så pass överlåtet liv. Detta är i min mening svensk kristenhet i ett nötskal.
”Gör inte för mycket.”
”Vi ska inte sträva, det är ju bara nåd.”
”Du vet väl att du inte måste läsa Bibeln.”
Sådana och liknande tongångar är inte ovanliga. Men är det vad en hungrande lärjunge behöver höra? En sådan inställning skapar en svag kristenhet som högst sannolikt definierar lärjungaskap fel.
Ser vi ett sådant mönster i våra församlingar i dag? Att en som kommit längre i tron tar sig an en som inte kommit lika långt
— Adam Stenerdahl
Lärjunge är den som är pånyttfödd och som följer Jesus i lära och liv. Lärjungaskapet präglas per definition av ständigt lärande och av disciplin. ”Disciple” – det engelska ordet för lärjunge, kommer från samma latinska ord, discipulus, som ordet disciplin gör. Trots detta är det många i dag som avfärdar ett disciplinerat kristet liv som lagiskhet.
Den amerikanske pastorn och författaren R. Kent Hughes skriver i sin bästsäljare Disciplines of a Godly Man: ”Vi kommer aldrig att komma någonstans i livet utan disciplin.” Något han följer upp med orden: ”Ingen disciplin, inget lärjungaskap!”
Vart vill jag komma med detta? Vi kan inte komma ifrån att en Jesu lärjunge är en aktiv efterföljare av Jesus, en elev till Mästaren och en som lär sig disciplin för ett gudfruktigt liv. Vilken lärjunge förväntar vi oss gå igenom en sådan process på egen hand? Bibeln lär att det finns de som kommit längre i tron och som förväntas lära ut och uppfostra andra, allt med hjälp av den helige Ande.
[ Läs tidigare inlägg | Ingemar Bjärneroth: Förändring går inte att förmana fram ]
Paulus diskuterar i brevet till Titus hur äldre kvinnor ska fostra de yngre kvinnorna i tro. Likaså förmanar han Timoteus att ta det han lärt från Paulus och anförtro det åt pålitliga personer som i sin tur ska kunna undervisa andra. Precis som vi ser Jesus göra med sina tolv lärjungar är detta ett tydligt mönster för lärjungaskap. Paulus hade några få som stod honom extra nära. Dessa lärjungatränade han för att de i sin tur skulle kunna lärjungaträna några få som stod dem nära, och så vidare, och så vidare. Multiplikation.
Ser vi ett sådant mönster i våra församlingar i dag? Att en som kommit längre i tron tar sig an en som inte kommit lika långt och så ingår ett personligt lärjungaskap – en till en? Det var naturligt på Jesu tid och apostlarnas tid. Varför inte nu?
Ett liv som lärjunge är ett liv präglat av disciplin och lärande med målet att bli mer lik Jesus. Modellen som Bibeln ger oss för detta är inte söndagspredikan och lovsång, utan ett personligt lärjungaskap med en eller flera som vandrat längre.
[ Läs tidigare inlägg | Henrik Steen: Gör detta i stället för att fylla veckorna med ytlig verksamhet ]
”Kom på söndag och fika med oss.”
”Kom på söndag och lyssna till en härlig predikan.”
Känns uttrycken igen? Själv älskar jag kyrkfika, jag uppskattar en bra predikan, men har inte Kristi församling något mer att erbjuda?
Jag ska vara modig och säga hur jag ser det. Trots ett enormt behov av bibelundervisning i våra församlingar är det inte ännu en söndagspredikan vi behöver. Vi behöver lärjungaträning. Var och en av oss behöver en äldste, eller en andligt mogen lärjunge i församlingen, som tar sig an oss. Någon vi kan stå ansvarig inför, någon vi kan bekänna synder för, någon som kan vandra livet med oss, uppmuntra oss och hjälpa oss förstå vad det innebär att följa Jesus, oavsett vilket stadium vi befinner oss på.
Till sist ska vi kunna göra samma sak för någon annan, antingen själva, eller med hjälp av andra. Än en gång: resultatet blir multiplikation. Vi har blivit kallade att göra lärjungar av alla folk. Hur har vi kommit att tolka denna vers? Att endast vissa är kallade att göra lärjungar och inte andra?
Jag vill inte att någon ska känna sig anklagad om den inte gör lärjungar. Kanske har man själv aldrig tränats eller fått undervisning i ämnet. Vad jag vill är att vända mig till pastorer och äldste, till dem som står ansvariga för att vakta och undervisa flocken, med följande frågor:
Har ni skapat en kultur präglad av lärjungaskap i er församling? Har ni lett med exempel och visat församlingen hur lärjungaskap är tänkt? Har ni investerat, liksom Paulus i Timoteus, i lärjungar som i sin tur kommer göra lärjungar?
Det är församlingsledares ansvar att implementera lärjungaskap i församlingen. Det räcker inte att erbjuda söndagspredikan och samtal till dem som frågar efter det. Nöj er inte med substitut för vad kallelsen verkligen gäller!
[ Läs tidigare inlägg | Roine Swensson: Hur - rent konkret - gör vi lärjungar av troende? ]
