Med stigande förvåning och oro har jag i samtal och korrespondens i kristna sammanhang upptäckt en gradvis förskjutning vad gäller synen på Rysslands invasion av, och ambition med, Ukraina. Min uppfattning är att denna förskjutning sker parallellt med att bilden av den nya administrationens i USA relation till Ryssland växer fram.
Ord som ”komplex” och ”konflikt”, tyvärr även begreppet ”fred”, används för att skapa en gråzon som tenderar att sudda ut gränserna mellan aggressor och försvarare, förövare och offer i Rysslands anfallskrig mot Ukraina.
Möjligen har synen påverkats av uttalanden där Rysslands president framställts som ”en man av fred” och Ukrainas dito som diktator. Också antydningar om att samtalen om fred med Putin går bra men att Zelenskyj leker med tredje världskriget kan ha haft betydelse. Uttalanden kan tas tillbaka men de lämnar ändå spår.
Inga längtar efter fred mer än det lidande och sårade ukrainska folket. En rättvis, hållbar och varaktig fred. Jag har själv mött dem, bland annat i den sönderbombade frontstaden Kherson där Rysslands kanoner oavbrutet lyser upp natthimlen på bara några kilometers avstånd.
Viktigt att vi inte börjar slira i dessa frågor vad det gäller de så kallade bakomliggande orsakerna till den fullskaliga invasionen
— Krister Nordin
Jag har träffat dem och suttit ner och pratat med dem, fruarna och mödrarna till soldaterna som strider vid fronten. Mött de traumatiserade soldaterna själva, som under viloperioder fått komma och äta, tvätta kläder och prata med någon vid tillfälliga ”depåstopp”. Suttit i mörka skyddsrum och samtalat med barnen som inte gått i skola på flera år men som fått lära sig andra saker, som att skilja på ljudet från inkommande och utgående missiler. Arbetat sida vid sida med volontärer som skadats svårt av missilsplitter och ryska drönare men som ändå outtröttligt fortsätter sitt arbete.
Det är i ljuset av dessa möten som den ovan beskrivna förskjutningen känns oroande. Jag anar en större acceptans av den ”nya världsordningen” där så kallade ”stormakter” (i detta fall Moskvastaten) har rätt till intressesfärer och inflytande över grannländer på bekostnad av den världsordning där alla stater, oavsett storlek, ideologi och placering på kartan, har rätt till suveränitet och självbestämmande och där ingen stat, oavsett anledning, har rätt att kränka andra länders erkända gränser. Det vill säga den världsordning som beslutats av FN i spåren efter andra världskriget.
Konkret visas förskjutningen i ett svävande på målet vad gäller vilka som egentligen är grundorsakerna till kriget i Ukraina. Ofta hänvisas i dessa fall till en syn där Ryssland anses ha ”historisk rätt” till landet. Synen motiveras utifrån tsarers och tsarinnors ockupationer av Ukraina, Sovjetunionens annektering av landet och Putins narrativ som målar upp Kiyvrus som Moskvastatens vagga. En bild som vi alltför ofta i Sverige sväljer utan att ifrågasätta.
Den allmänna och erkända historiebeskrivningen visar dock en annorlunda bild. Den talar om hur den mongoliska Gyllene horden med Batu khan i spetsen assimilerade, och med sitt våldskapital präglade, det lilla ryska samhället Moscovia, det samhälle som blev Moskvastatens huvudort.
[ Trumplojal pastor ändrar sig om Ukraina efter besök i landet ]
Den visar också tydligt skillnaden mellan det våldsbejakande Moscovia och det, efter den tidens mått, demokratiska Kiyvrus. Ett Kiyvrus som formats av varjagerna (väringarna/vikingarna) från Roslagen (jämför finskans och estniskans namn på Sverige, Ruotsi och Rootsi) med regenter som Volodymyr (Valdemar) den store och Jaroslav (Jaros-Leif) den vise. Ett rike som blomstrade och utvecklades till att bli det största i den tidens Europa.
Historiebeskrivningen talar också om Lublinfördraget, en överenskommelse där Kiyvrus under en period blir en del av det polsk-litauiska samväldet för att kunna försvara sig mot en aggressiv Moskvastat, samt kosackernas kamp tillsammans med bland annat den svenska kungen mot de ryska tsarernas ockupationsförsök.
En av västvärldens tidigaste konstitutioner för en självständig stat, Benderkonstitutionen, skrevs år 1710 av kosackernas ledare Filip Orlik efter slaget vid Poltava och förvaras i Riksarkivet i Stockholm.
Den historiska skiljelinjen mellan den våldsbejakande Moskvastaten/Ryssland och det demokratisträvande Kiyvrus/Ukraina är tydlig hur än Putin försöker sudda ut densamma. Att dagens Ryssland har en historisk rätt till Ukraina går alltså inte att belägga med den allmänt erkända historieforskningen. Däremot går det att med samma historieforskning klart belägga Moskvastatens imperialistiska ambitioner att med våldsmedel lägga Ukraina under sig.
För att en långsiktig, hållbar och varaktig fred ska vara möjlig, och för att vi som svensk kristenhet ska kunna fortsätta vårt helhjärtade stöd till Ukrainas folk, är det viktigt att vi inte börjar slira i dessa frågor vad det gäller de så kallade bakomliggande orsakerna till den fullskaliga invasionen som nu är inne på sitt fjärde år.
Ukraina har oinskränkt rätt till frihet, suveränitet och självbestämmande, samt rätt att själva välja ideologisk väg och geopolitisk tillhörighet. Det kan inga världsledare bestämma över deras huvuden.
[ Frida Park: Menade vi allvar med att Ukrainas sak är vår? ]
