Anders Eriksson: Vem avgör vem som tror?

I vår tid har trons innehåll kommit i skymundan samtidigt som den subjektiva sidan lyfts fram. Vi behöver mer av apologetik, skriver Anders Eriksson.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Går det över huvud taget att avgöra om en annan människa är kristen? Frågan ställs på sin spets i Migrationsverkets kunskapsfrågor till asylsökande konvertiter. Men debatten pekar även på den stora osäker­heten om kristen tro bland många kristna i dag.

Sveriges kristna råd arrangerade förra veckan ljusmanifestationer till stöd för konvertiter. I Filadelfiakyrkan i Stockholm hölls den 16 januari en förbönsgudstjänst för att visa engagemang för de asylsökande, ofta med muslimsk bakgrund, som i kontakt med kristna församlingar blivit intresserade av kristen tro.

Men ett ännu större genomslag har testet ”Är jag kristen?” som pastor Micael Grenholm satt samman och lagt ut på nätet. På måndagen 21 januari hade närmare 98 000 personer gjort testet, och enligt tidningen Dagen har endast 280 personer fått mer än 60 procent rätta svar, vilket skulle vara gränsen för att anses vara kristen.

Jag har själv gjort testet, vilket visade att jag med mina 27 procent definitivt inte är kristen. Detta trots att jag är docent i teologi och har tjänstgjort som pastor i flera frikyrkoförsamlingar. Jag har bett min muslimska granne att göra testet, och om hon skulle få fler rätt än jag skulle hon kanske därmed vara mer kristen än jag.

Upprördheten är stor över att Migrationsverket använder den här sortens kunskapsfrågor för att avgöra om en människa är kristen eller inte. För ingen annan människa kan väl sätta sig till doms över om en människa är kristen eller inte. Allra helst inte en handläggare på Migrationsverket som själv har mycket dålig kunskap om vad kristen tro och en omvändelse innebär.

Läs mer | Migrationsverket: ”Vi utvisar inte kristna afghaner”

 

De flesta som reagerar betonar den personliga tron, den subjektiva sidan av tron. Mot detta står Migrationsverkets betoning på rena kunskaps­frågor, som ofta är mycket konstigt formulerade.

Kyrkofadern Augustinus formulerade trons båda sidor som fides quae creditur, det objektiva trosinnehållet, det den kristne tror på, och fides qua creditur, den subjektiva akten av att tro, tilltro. Ibland formulerar man detta som ”den tro som tros” respektive ”den tro som tror”. Vi kan också säga den kristna tron och min egen tro.

I vår tid har trons innehåll kommit i skymundan. I stället betonas människors egen tro, deras uppfattningar och känslor. Att säga att en människa inte är kristen betraktas nästan som en förolämpning i många delar av kristenheten, särskilt bland folkkyrkokristna där ”inkludering” har blivit ett ledord som övertrumfar allt annat. En av mina vänstervänner envisades med att Adolf Hitler var kristen, för han gick i kyrkan när han var liten. Men även många frikyrkokristna har svårt att dra upp gränser mellan troende och otroende. Det menar många att vi har haft för mycket av i det förflutna. Och det är ju just den sortens gränsdragningar som Migrationsverket gör när de försöker utröna om en konversion är äkta eller inte.

Svenska kyrkan har med sitt lutherska arv gjort en total omsvängning i den här frågan. Luther stred mot ”svärmarna”, spiritualister som betonade den helige Andes verk i människors inre. Under ortodoxins tid betonades den rätta läran, i polemik mot den katolska motreformationen. Men också mot pietister som betonade den personliga fromheten, föregångarna till frikyrkorörelserna.

I dag har ledande företrädare för Svenska kyrkan i stället förlagt religionens väsen till det personliga känslolivet, ofta med hänvisning till den tyske teologen Friedrich Schleiermacher. Det är sällan man hör en präst i dag tala om innehållet i den kristna tron. Kanske skulle Luther säga att dagens präster blivit ”svärmare”.

Utgångspunkten i den personliga erfarenheten har starkt stöd i samhället i dag. Den dominerande pedagogiken i den svenska skolan har sin utgångspunkt i socialkonstruktivismen. Tanken är att varje elev konstruerar sin egen förståelse av verkligheten. Den ene ser det på det ena sättet och den andre på det andra. Då är det svårt eller rent av omöjligt att säga att det ena sättet att se på saken är bättre än det andra. Då kan man naturligtvis inte heller säga att en människa är kristen och att en annan inte är det.

Men kanske kristna borde intressera sig mera för innehållet i den kristna tron. Det är få kristna som kan tala om vad de egentligen tror på, och ännu färre som kan ge skäl för vad de tror på inför andra människor. Apologetiken borde få en större plats inom kristenheten i dag.

Det kanske inte vore så dumt om fler kristna skulle kunna tio Guds bud, eller den gyllene regeln. Till och med kunna redogöra för skillnaderna mellan den protestantiska kyrkan och den ortodoxa. Eller, ännu svårare, skillnaden mellan Islam och kristen tro.

Läs mer | Joakim Hagerius: Migrationsverket är ute på gungfly

 

De asylsökande afghanerna säger ofta i asylprocessen att Islam är krigets och våldets religion. Och att kristendomen är fredens och kärlekens religion. Detta baseras naturligtvis på deras egna erfarenheter av att växa upp i en krigsmiljö där kriget legitimerades av de religiösa ledarna.

Men när Migrationsverket ber dem redogöra för Matt 10:34, ett bibelställe helt ryckt ur sitt sammanhang där Jesus säger att han inte har kommit med fred utan med svärd, får det snarast ses som en provokation mot de konvertiternas berättelse. Två versar innan säger Jesus: ”Var och en som känns vid mig inför människorna, honom skall jag kännas vid inför min fader i himlen.”

Anders Eriksson, docent i teologi, lektor i retorik, Lund

Läs mer om kristna asylsökande

Alla tidigare artiklar

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (0%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (0%)

0 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Ledare
Premium
Foto: Stina Stjernkvist/TT