Bo Krister Ljungberg: Därför är helige Ande inte ”hon”

Språket sätter gränser för att kunna använda ”hon” om den helige Ande, skriver Bo Krister Ljungberg.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

David Davage skriver i sin debatt­artikel (19/12): ”Om den maskuline JHWH blir barnaföderska i ett fåtal texter och vi inte tänker att detta omintetgör en övervägande bild av honom som ’han’, varför skulle omtalandet av Anden som maskulin ’hjälpare’ i ett fåtal texter utesluta ett omnämnande av henne som ’hon’? Visar det inte i stället att vi faktiskt har tillräckligt med utrymme att närma oss Anden som just ’hon’?”.

Davage menar att de som inte följer honom i detta resonemang ”byter ibland logik”, vilket torde vara likvärdigt med ”är ologiska”. Men har han rätt?

Teologer har ett ansvar för hur de argumenterar, dels som forskare inom humaniora, dels, om de bekänner sig som kristna, hur detta svarar upp mot de kriterier som används inom respektive område. Jag ska i det följande begränsa mig till den förra aspekten.

Om man nu ska diskutera hebreisk grammatik, måste man hålla sig till kriterierna för lingvistisk terminologi. Manligt/kvinnligt har med kön att göra och maskulint/feminint med genus inom grammatiken. Vi talar om Bibelns grundtexter, hebreiska och grekiska, men gör det på svenska. Hela samtalet inbegriper alltså översättning. En av grundstenarna inom översättningsteori är att man ska översätta en texts mening och inte dess form.

Detta innebär, att man alltså inte kan säga, som Davage gör, att det faktum att ruach ”ande, vind” (liksom duva) har feminint genus i hebreiskan, då måste det också ha det i svenskan. Det vore inte att översätta, utan att flytta över källspråkets/originalspråkets (hebreiskans) form, i det här fallet dess grammatiska struktur, inte dess mening, till målspråket/mottagarspråket (svenskan).

”Ande” har realgenus i svenskan, och då måste pronomenet vara ”den”, som i den helige/a Ande (och inte vare sig Han eller Hon). Eftersom vi har fyra genus i svenskan: maskulinum, femininum, reale och neutrum, får därför bruket av feminint genus för ”ande” och ”duva” markerad könskonnotation på svenska som något kvinnligt, vilket feminint genus inte har i hebreiskan.

Men är inte grekiskans parakletos (hjälpare) maskulint i grekiskan? Jo, men samma sak här: realgenus för ”hjälparen” = ”den” i svenskan. Finns det något som denna debatt lär oss torde det vara att inte insistera på att använda maskulint genus (han) på svenska när vi omnämner den helige Ande, Hjälparen. Rent översättningsteoretiskt saknar det också grund.

Davages anklagelse om bristande logik hos den som inte håller med honom faller på felaktiga lingvistiska och översättningsteoretiska premisser.

Hans resonemang håller heller inte i åberopandet av metaforer, av det skälet att i hans resonemang ligger en diffus och oredovisad glidning mellan kvinnligt kön (kvinnliga traditionella egenskaper och den fysiologiska skillnaden mellan man och kvinna) och grammatiskt feminint genus. På vilket sätt? Bibeln innehåller metaforer, som är bilder för något. Metaforerna är starkare än liknelser därför att metaforer säger att något är som något annat (”du är ett djur”), medan liknelsen säger att något är som något annat (”du är som ett djur”). Därför blir metaforerna mer sammanhangsberoende och därmed flyktigare.

Använder man en metafor utanför dess avsedda användningsområde, kraschar den och vrakdelarna flyger inte. När Jesus använder bilden av en höna som samlar sina kycklingar under sina vingar uttrycker det därför inget ”kvinnligt drag” hos honom (vilken pappa vill inte skydda sina nära och kära?). Och att Anden ”föder på nytt” är också en bild (Jesus påstår att Nikodemus förstår fel när denne associerar till kvinnans barnafödande, Joh 3:1–10), liksom när Jesaja talar i dessa bilder.

Egentligen förutsätter och använder sig Davage av traditionellt könsrolltänkande, även om jag misstänker att han inte vill bekräfta det.

Vi får stanna vid att Bibeln är rätt tyst om Hjälparens identitet och jag tror av en viss avsikt: dess (!) stora uppgift är att belysa Guds, den människoblivne Sonens, person och verk och att förhärliga honom. Vi får försöka hålla oss till att Jesus genomgående talade om Gud som Fadern och att det är i dessa bilder Gud valt att uppenbara sig själv. Det finns en doft av hybris i samtidens bildbytesförslag.

Journalisten Therese Hedlund ställde journalistiskt samtids­relevanta frågor till flera teologer i den artikel som sedan lett till denna debatt (Är den helige Ande en feminin del av Gud? ). Detta är legitimt. Ny tid aktualiserar nya kulturfenomen vilka i sin tur påverkar sättet att ”läsa”, det vill säga tolka och förstå, Bibeln. Somligt är rimligt, annat inte. Teologin blir aldrig färdig med denna ständigt föränderliga samtalspartner.

Bo Krister Ljungberg, teol dr i Gamla testamentets exegetik

 

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (80%)
  • Nej (16%)
  • Vet inte (4%)

25 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Bokrecensioner