Frivillig dödshjälp bör utredas

Den som vill ha dödshjälp ska kunna få det. Den som inte vill ska få dö på ett naturligt sätt, och då förhoppningsvis med god palliativ vård, skriver Stellan Welin.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Dödshjälpsfrågan har kommit upp på den politiska agendan. Moderaterna beslöt på sin stämma att tillsätta en intern arbetsgrupp och Liberalerna ska snart diskutera frågan på sitt landsmöte. Miljöpartiet har redan ett kongressbeslut om utredning.

Denna utveckling skrämmer Mikaela Luthman och Fabian Ståhle (Dagen 18 oktober) som varnar för dödshjälp. Jag välkomnar den. För den som inte vill ha dödshjälp finns alla möjligheter att dö på ”vanligt sätt”. Vad jag vill se är en möjlighet till frivillig dödshjälp.

Jag förespråkar, liksom organisationen Rätten till en värdig död (RTVD) ett system som liknar det som finns i både USA (Oregonmodellen) och i Schweiz. Utmärkande för dessa är att den sjuka patienten utför sista handlingen genom att inta något som en läkare skrivit ut. I Sverige – i motsatts till många andra länder – är medhjälp till självmord inte straffbart i domstol. Det beror på att vi har en allmän rättsprincip, som säger att om en viss handling är tillåten är medhjälp tillåten. Läkare som medverkar vid dödshjälp genom att tillhandahålla ett dödande medel åtalas inte i domstol utan det blir ett disciplinärende med indragen legitimation som tänkbart straff. Konkret betyder detta att om Socialstyrelsen och läkarnas organisationer kom fram till att dödshjälp (i vissa situationer) är förenligt med ”vetenskap och beprövad praxis” skulle dödshjälp vara infört i Sverige – utan att riksdagen behöver göra något. Att detta skulle inträffa är inte särskilt troligt.

Vi i RTVD vill ha en utredning om hur dödshjälp ska utformas i Sverige och lagstiftning. Vilka ska komma i ”åtnjutande” av dödshjälp? Vi menar att både lidande och förväntad livslängd bör vägas in och att man bör lagstifta om proceduren kring hur man säkerställer att kriterierna är uppfyllda. Detta innebär att personen ifråga begär dödshjälp helt frivilligt utan påtryckningar och att personen är ”vid sina sinnes fulla bruk”. Sådana system finns i alla länder med dödshjälp.

Luthman och Ståhle uppbådar många argument, bland annat något jag sa i förbigående i Umeå, november 2018, i en diskussion med Claphaminstitutets Per Ewert om dödshjälp. Det var en bra diskussion och med en engagerad publik som ställde frågor och kommenterade.

Vad sa jag då i debatten i Umeå som skribenterna nu tar upp? Jag lyssnade igenom debatten en gång till och hörde att jag en timma och 20 minuter in i diskussionen kommenterade risken för att tveksamma fall fick dödshjälp. Antag att vi som i Oregon har ett kriterium att den som ska få dödshjälp har en beräknad återstående levnad på högst sex månader. Om någon som eventuellt kunde ha levt längre än sex månader, men som befann sig alldeles i livets slutskede, dog något tidigare så fann jag inte detta så upprörande – förutsatt att patienten ville dö. Förmodligen är det så att hur strikta kriterier vi än har så kommer det alltid att finnas fall där man kan göra olika tolkningar. Luthman och Ståhle vill uppenbarligen då säga nej. Jag är mer öppen för att uppfylla patientens vilja. Men än så länge har vi inga kriterier och därför bör vi ha en utredning.

Från mitt yttrande – som Per Ewert inte reagerade särskilt på i Umeå – lyckas Luthman och Ståhle få det till att jag förespråkar en plikt att dö, att jag vill försämra den palliativa vården och inte tycker att svårt sjuka människor är värda något. Jag kan försäkra Luthman och Ståhle att jag inte tycker detta. Jag vill ha mer resurser till palliativ vård. I dagsläget är tillgången ytterst begränsad, vilket flera av deltagarna i Umeå vittnade om. Jag delar uppfattningen att det inte får vara så att man önskar sig dödshjälp på grund av brist på palliativ vård – om man vill dö ”naturligt”.

Det finns också flera troende kristna som förespråkar dödshjälp. En av RTVDs tidigare ordföranden var prästen Mårten Werner. En känd nutida förespråkare för dödshjälp är den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu. På sin 85 årsdag år 2016 skrev han en artikel i The Guardian, där han önskade sig rätten att få välja dödshjälp. Under årets Almedalsvecka anordnade RTVD tre seminarier om dödshjälp. Ett handlade om kristen tro och dödshjälp. Där medverkade förre domprosten Johan Unger och katoliken Irene Nordgren tillsammans med författaren P C Jersild (den sistnämnde dock inte troende). Alla förespråkade dödshjälp. P C Jersild sammanfattade sin inställning med att var och en får välja. Den som vill ha dödshjälp – och uppfyller kriterierna – ska kunna få det. Den som inte vill ska få dö på ett naturligt sätt, och då förhoppningsvis med god palliativ vård.

Tillsätt en utredning, diskutera fram kriterier och sätt lagstiftning på plats för dödshjälp inom sjukvården. Då kan vi slippa att diskutera hur vi ska dö och i stället diskutera hur vi ska leva.

Stellan Welin, professor emeritus, f.d. ordförande Rätten till en värdig död.

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (56%)
  • Nej (41%)
  • Vet inte (3%)

32 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Bodil Jönsson.
Foto: Daniel Wistrand
Foto: Daniel Wistrand