Har kyrkan en politisk uppgift?

Hur ska en kristen se på frågor som rör kristen tro och partipolitik? Jag vill ge en kommentar utifrån ett lutherskt perspektiv, skriver Torbjörn Johansson.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Frågor som rör kristendom och politik har i lutherska sammanhang traditionellt behandlats under rubriken ”tvåregementslära”. I den mån denna lära över huvud taget är ihågkommen så förknippas den ofta med det tyska 1930-talet och nazismens framväxt. Trots att vissa historiska utformningar av tvåregementsläran förtjänar kritik, så är tesen i denna artikel att en kritisk version av den ger viktig vägledning i dagens situation.

Vad då ”regemente”? Först ett ord om termen ”tvåregementslära”. ”Regemente” hör samman med ”regera” och det som termen vill uttrycka är att Gud regerar sin skapelse på två olika sätt. Han gör det dels genom överheten (i dag ”staten”) och dels genom kyrkan.

Staten har uppgiften från Gud att hålla rätten vid makt. Den är inrättad av Gud för att hålla tillbaka ondskan i en skadad skapelse. Dess medel är lagen, rätt och rättvisa, och ytterst sett det våld som krävs för att hålla tillbaka de onda krafterna. För att förstå vad rättvisa är, behöver människan inte ha kommit till kristen tro utan förnuftet räcker långt.

Kyrkan åter har uppgiften från Gud att förkunna evan­gelium om Jesus Kristus, till syndernas förlåtelse och evigt liv. Kyrkan är också inrättad av Gud för att bemöta ondskan i en fallen värld – men här gör Gud det på ett annat sätt och med andra medel. Han predikar syndernas förlåtelse och nåd till alla syndare, vilket brott de än har begått. Han handlar inte med dem efter rätten utan efter barmhärtigheten. Kyrkan ska inte använda våld utan Guds ord.

Tvåregementsläran innefattar också ett så kallat väktarämbete, vilket innebär att kyrkan har en kallelse att tala Guds ord till överheten om den överträder Guds klara bud. Aktuella frågor i vår tid är lagstiftning som rör abort, äktenskap och familj.

Dessa två sätt att styra skiljer sig alltså åt både vad gäller målet med styrelsen och vad gäller medlen för styrelsen. En följd av detta är att kyrkan inte ska kritisera staten för vålds­användning så länge denna står i rättens och rättvisans tjänst. Gud har insatt en överhet som ska bruka svärdet (Rom 13) eftersom det finns sådan ondska som inte låter sig enbart talas till rätta. Detta kan man kalla en ”pessimistisk” människosyn, om man vill, men från lutherskt perspektiv hellre ”realistisk”. Lag och straff behövs för att värna de svagaste. På detta sätt kan tvåregementsläran förena sådant som annars ser svårförenligt ut: att en kristen ska förlåta – och att staten ska skipa rätt och straffa.

Isolering eller instrumentalisering. Väktarämbetet betyder att de två regementena inte ska vara så isolerade från varandra som de hade blivit på 1930-talet, när kyrkan – den ”pseudo-reformatoriska” med Dietrich Bonhoeffers term – inte förmådde kritisera den framväxande nazismen. En närmre blick på det tyska 1930-talet visar att det inte endast fanns ett dike – isoleringens – utan två. I det andra diket hamnade det nazi-vänliga kyrkopolitiska partiet Deutsche Christen. De var politiskt aktiva och uttalade sig ofta om statens politik och tolkade tidens händelser i religiösa termer, till exempel att det var Guds vilja att Hitler hade kommit till makten. Om det ena diket är isolering så är det andra instrumentalisering, där kyrkan tas i bruk av en politisk ideologi. För kyrkan är det alltid en frestelse att försöka visa sin relevans genom att alliera sig med rådande politiska strömningar.

Frihet och enhet. Väktarämbetet handlar alltså om att förkunna Guds klara bud i den heliga Skrift. I övrigt ska kyrkan såsom kyrka avstå från politiken och förkunna det som är dess primära uppgift, evangeliet om Jesus Kristus och frälsningen i hans namn. Kristna ledare och andra kan naturligtvis engagera sig i politik, men det behöver då göras tydligt när de talar som medborgare i en demokratisk stat och när de talar å kyrkans vägnar, i Guds namn.

I många politiska frågor är det inte enkelt att säga vad som är den kristna lösningen. Kristna kommer med sitt förnuft till olika slutsatser och röstar på olika partier. Denna frihet värnas genom tvåregementsläran. Politik är pragmatik och handlar ofta om att finna den minst dåliga lösningen och detta görs inte alltid bättre av kristna än av icke-kristna. Den lutherska­ synen, som säger att alla människor är syndare och som samtidigt erkänner förnuftets gåva i världsliga frågor, gör att man blir försiktig med att dra en gräns mellan onda och goda människor på skapelseplanet.

Genom att frihet i frågor som Guds ord lämnas öppna bevaras enheten i församlingen och kyrkan blir inte politiskt utnyttjad. Genom att skilja mellan det världsliga och det andliga riket görs det tydligt att enhet i Kristus är något annat än enhet i politik.

Torbjörn Johansson, rektor församlingsfakulteten i Göteborg

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (0%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (0%)

0 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Premium
Foto: Johan Nilsson/TT
EU-VALET 26 MAJ
Kultur
Foto: Henrik Montgomery/TT