John Derneborg: Att rösta vänster är inte det mest kristna

Alltför många sätter likhetstecken mellan kristen tro och vänsterpolitik. Det är inte det enda sättet att se på verkligheten. Och de som gör en annan tolkning är inte mindre kristna, skriver John Derneborg.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

Skulle det vara fel med nationer? Är det teologiskt tvivelaktigt att vilja begränsa statens roll och nivån på skatter? Är det omoraliskt att begränsa invandringen? De åsikter som uttryckts i tidningen Dagen de senaste månaderna har i mångt och mycket satt likhetstecken mellan vänsterpolitik och kristen tro. Därför skriver jag några rader.

När vi träffar kristna syskon från andra länder tänker vi inte ”vi och de”! Det är Guds församling oavsett vilket land vi kommer från. När mänskligheten däremot har organiserat sig i samhällen har detta historiskt ofta varit små sammanhang såsom klaner och byar med tydliga avgränsningar. Nationerna är större, men oftast med liknande språk och kultur. Kolonialmakternas tondövhet för dessa faktorer skapade många krig och konflikter.

Samhällsgemenskapen präglas av sociala och etiska koder. Inget av detta ses i Skriften som orättfärdigt i sig. Om utsuddande av nationsgränser omnämns i Skriften är det snarare i relation till Antikrist och ett osunt globalt världsherravälde. Guds rike och politisk makt är olika saker, och har därför olika spelregler.

Att det finns ledarskap med ansvar över geografiska områden och folkslag är en naturlig del av Bibelns undervisning. Vi ser detta ansvar redan i den lilla familjen. Om familjen har en stor kreditskuld och ränteläget gör att det nätt och jämnt går runt, så påverkar det familjens möjligheter att ta på sig nya utgifter. Om barnen är små kanske man ändå kan ta in behövande i familjen som man hjälper under en tid, men inte hur många som helst. Föräldrarna är absolut inte kärlekslösa som inte vill ta sig vatten över huvudet genom att ta in fler i hemmet än ekonomin klarar eller vad som bedöms tryggt för barnen.

Det är principen jag är ute efter. Vi kan vara självuppoffrande, men vi har samtidigt ett ansvar för familjen. Detta gäller även för nationen i sin helhet. Att respektera folkmajoritetens vilja och behov av trygghet kan därför inte göras likvärdigt med en orättfärdig egoism.

När det gäller migrationsdebatten måste vi mot denna bakgrund ha två tankar i huvudet på samma gång. Samtidigt som vi i våra församlingar hjälper flyktingar på ett individuellt plan, har Alpha-kurser på persiska och arabiska, bussar stora grupper till kyrkan för internationella gudstjänster, engagerar oss i domstolsförhandlingar och gör allt som står i vår makt för att våra syskon inte ska skickas tillbaka till länder med stor risk att förlora sina liv, är det helt naturligt för oss att rösta fram ledare som tar ansvar för vilka och hur många som korsar landets gränser. Om dessa ledare inte gör det, sviker de sitt uppdrag. Men på vissa kristna debattörer låter det faktiskt som att våra politiker inte borde ta det ansvaret! Asylrätt, ja alla ska prövas, men det måste finnas verkliga skäl att stanna. Processen måste vara rättssäker. Vi bör göra skillnad på flyktingar med skyddsbehov, ömmande fall och familjeåterförening.

När det gäller ekonomisk politik måste vi vara ödmjuka inför att vi kan komma till olika slutsatser, men att antyda att det skulle vara mer moraliskt med höjda skatter eller kommunistiska visioner om att tvångsexpropriera bankernas vinster är knappast ett påstående med stöd i Bibeln eller beprövad erfarenhet! Som jag förstår det stod vårt land ut i internationell jämförelse under den senaste finanskrisen från 2008 och framåt. Är det en slump, att trots stark negativ påverkan från vår omvärld, Sverige ändå ökade intäkterna till välfärden och betalade av på statsskulden? Uppenbart är i alla fall att det finns olika, och lika legitima, sätt att finansiera den gemensamma välfärden!

När Mose hörde Gud tala vid en brinnande buske var det början till ett nytt kapitel i mänsklighetens historia. Även innan dess fanns det nedskrivna lagar från olika folkslag och kulturer, men den lag som gavs på Sinai berg innehöll en social och etisk kod som mer än andra lagar präglat vår västerländska demokrati och som utgjort grunden för ett gott samhälle.

För att detta ska ske på ett genomgripande sätt behövs definitivt mer än politik. Det ska landa i hjärtat.

Därför vill jag som troende fortsätta att prioritera evan­geliet, men också be om politiker med ansvarskänsla och respekt för det judisk-kristna arvet. Jag har försökt att i korta ordalag beskriva ursprunget i både konservatism och kristdemokrati, ett eko från berget Sinai och en god grund för samhällsbygge. Vi behöver kompetenta ledare i regeringen, som står för kontinuitet i synen på familjen och står upp för människovärdet. Det är klokt av landets ledare att se på sig själva med ödmjukhet, som dvärgar, som står på axlarna på jättarna som gått före.

Jag förväntar mig inte att alla ska hålla med mig, men jag förväntar mig att slippa höra att en sådan önskan, gör mig mindre kristen än andra skribenter som uttalar sig i dessa frågor. Det skakar en del nu, varför vi gör väl i att hitta vår böneplats. Vem ska ta ansvar för Sverige?

John Derneborg, pastor Pingstkyrkan Vänersborg

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.