Kristna kan bidra i politiken

Hur ska vi som kristna navigera i det nya politiska landskapet inför valet 2018? Det behövs en positiv vision, skriver Olof Edsinger och Jacob Rudenstrand.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Det politiska landskapet inför höstens val är rörigare än på länge. Flera av partierna löper stor risk att åka ut ur riksdagen, och mycket tyder på att även regeringsfrågan kommer att förbli oviss till dess att förhandlingar kan inledas efter valet.

En viktig orsak till detta är Sverigedemokraternas framfart i opinionen, som i praktiken har gjort att vi har gått från två till tre politiska block. Men även i övrigt håller kartorna på att ritas om. Ett sätt att åskådliggöra detta är den så kallade GAL-TAN-skalan, som i stället för att ta sin utgångspunkt i fördelningspolitiken, utgår från sociala och kulturella värden. GAL står sålunda för Grönt, Alternativt och Liberalt, medan TAN står för Traditionellt, Auktoritärt och Nationalistiskt. Till saken hör att det hos både höger- och vänsterblocket finns element av såväl GAL som TAN.

Ett annat sätt att läsa av det politiska landskapet har lanserats av den brittiske författaren David Goodhart, som talar om en uppdelning av befolkningen i Anywheres (”Varsomhelstare”) och Somewheres (”Någonstansare”). Anywheres är geografiskt rörliga, höginkomsttagare och starkt överrepresenterade bland beslutsfattare och opinionsbildare. De gillar globalisering och internationalism, bor ofta i större städer och hyllar individuell frihet, modernitet och förändring. De kan i praktiken bo ”varsomhelst”, eftersom deras kompetenser efterfrågas överallt i världen.

Somewheres, å sin sida, är i normalfallet låg- eller medelinkomsttagare, har lägre utbildning och får betydligt mindre genomslag i det offentliga rummet. De tenderar att bo i mindre städer, i förorten eller i industriorter och är ofta något äldre. Det är dessa som i dag får se sina jobb försvinna och som har svårt att konkurrera på den globala marknaden. Goodhart menar att det är denna kategori som ligger bakom såväl Brexit som valet av Donald Trump. Och, skulle man kunna tillägga, till Sverigedemokraternas framgångar i Sverige.

Frågan till oss som kristna är förstås hur vi ska navigera i detta svåröverblickbara landskap. Det är väl känt att det finns kristna på båda sidor av höger–vänster-skalan. Detsamma kan sägas om de övriga uppdelningarna. Det är knappast önskvärt med någon partipolitisk likriktning bland kristna, men den ”valkompass” som SEA har lanserat kan kanske ändå vara en hjälp att hålla kursen. Den heter What kind of Society? (Vilken sorts samhälle?) och är framtagen av vår systerorganisation i Storbritannien. Syftet är att måla upp en positiv vision av vilket samhälle vi som kristna vill bidra till, och materialet utgår ifrån begreppen kärlek, frihet, rättvisa och sanning.

En ännu mer grundläggande fråga är förstås om vi som kristna alls borde engagera oss politiskt. Även här finns det skilda uppfattningar, men det är svårt att se att det i längden skulle vara hållbart med en kristenhet som helt vänder det politiska livet ryggen.

Dels för att vi rimligen borde ha något att bidra med i de politiska processerna. Något måste ju vara fel om vi som tror på Gud inte har en positiv inverkan på hur Guds skapelse förvaltas. Men också för att även kristna är samhällsmedborgare som berörs av de politiska besluten. Det faller på sin egen orimlighet att vi skulle vara den enda grupp som inte får tycka till om styrningen av vårt gemensamma livsrum.

Någonstans kommer ju också frågan om rättvisa in: Även om vi kan ha olika synsätt, till exempel på om religiösa organisationer ska ta emot bidrag från det offentliga, borde vi ju kunna vara överens om att ingen ska diskrimineras när det gäller detta. Det ska alltså inte finnas dubbla standarder som gör att enbart föreningar med religiös koppling diskvalificeras av stat, landsting eller kommun.

Som kristna i Sverige har vi mycket att vara tacksamma för. Vi har rätt att samlas och fira gudstjänst. Vi kan samtala med andra om vad Jesus har gjort i våra liv. Samtidigt ska vi inte ta denna frihet för given. Det faktum att vi lever i ett någorlunda öppet och fritt samhälle är trots allt resultatet inte minst av väckelserörelsens strävan under 1800- och 1900-talen. Riktig religionsfrihet fick vi inte förrän 1952 – pinsamt sent jämfört med andra västländer.

I alltför många fall har politiker gett uttryck för okunskap kring distinktionen mellan positiva, neutrala och negativa uttryck för religiositet och vilken inställning staten borde ha till dessa. När ledande politiker talar om tron som något enbart privat, och om behovet av att värna det sekulära samhället, har vi som kristna ett ansvar att utmana det som sägs. Samhället varken kan eller bör vara sekulärt, även om det finns goda argument för en sekulär (eller snarare agnostisk) statsapparat.

Alltså: oavsett vilket parti vi väljer att lägga vår röst på, låt oss sträva efter ett samhälle som präglas av kärlek, frihet, rättvisa och sanning!

Olof Edsinger, generalsekreterare för Svenska evangeliska alliansen

Jacob Rudenstrand, biträdande general- sekreterare för Svenska evangeliska alliansen

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (0%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (0%)

0 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Ledare
Premium
TORPKONFERENSEN
Premium
Foto: Johannes Ottestig
NYHEMSVECKAN
Nyheter
Foto: Josefin Lilja