Kyrka i politikens ledband

Niklas Bengtsson,docent i nationalekonomi hävdar i Dagen den 30 april att ekonomiska styrmedel påverkar den teologiska inriktningen i kyrkan. Det avsedda resultatet – att få ett följsamt kyrkosamfund – gynnas bättre av statliga morötter än av piska, menar han. I sin forskning har Bengtsson sett närmare på hur det gick till när Svenska kyrkan fattade beslut om att införa könsneutral vigsel.

Man måste nog vara skolad i de nationalekonomiska teorierna för att kunna följa med i Niklas Bengtssons resonemang. För en lekman blir det knappast klargörande, men kanske artikeln vänder sig till ekonomer av facket. Jag är inte heller säker att Bengtsson har funnit den verkliga orsaken till kyrkans inre sekularisering eller till, som han skriver i Ekonomisk Debatt (1/2019), "Svenska kyrkans identitetslöshet". Märkligt är det också att han benämner organet som beslutade om samkönade äktenskap "kyrkorådet", när det i själva verket var kyrkomötet, Svenska kyrkans högsta beslutande organ.

Ändå är det välkommet att strålkastarljuset genom docent Bengtssons rapport riktats mot den kyrkliga och teologiska historien i närtid. Man behöver nämligen hjälp att förstå vad som legat bakom olika beslut och många gånger ödesdigra vägval. Att sekulariseringen drivits mycket långt här – längre än i de flesta länder – går att iaktta inte bara i de minskande medlemstalen och de allt tommare kyrkorna. Flera av samfunden med Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan i spetsen har själva bidragit med en inre sekularisering. De har blivit med Bengtssons språkbruk "mer politiskt följsamma".

För min del tror jag inte att det finns några vattentäta skott mellan stat och kyrka, även om millennieskiftet skulle innebära en skilsmässa mellan dessa båda storheter. Vi har noterat hur det gick: de politiska partiernas grepp har snarast stärkts över Svenska kyrkan. I de olika beslutsnivåerna (på riksplanet, stiftsplanet och församlingsplanet) agerar nomineringsgrupper som flera av dem är politiska partier. I dag domineras kyrkomötet av i första hand Socialdemokraterna och i andra hand av Centerpartiet. Även Sverigedemokraterna är angelägna att verka i och genom Svenska kyrkan. Utländska kristna trossyskon häpnar, när de iakttar beslutsmodellen i Sveriges dominerande kyrka.

För ett par år sedan publicerades idéhistorikern Johan Sundeens banbrytande studie "68-kyrkan: Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965–1989". Själv har jag gått vidare i en forskning utefter liknande linjer. Mina egna teologiska studieår skedde åren 1968–1972 vid Lunds universitet. Det var en dynamisk tid och en dynamisk plats. Ett trettiotal tidskriftsnummer med titeln Inter Nos (vilket betyder Oss emellan), kristna studentrörelsens organ i Lund, har legat på vinden sedan de åren. Nyläsningen var avslöjande: huvudärendet som trädde fram i tidskriftsartiklarna var önskan om ett närmande till eller rent av ett omfamnande av den radikala socialismen. Personer i ett nätverk har kunnat spåras vidare framåt, ofta till betydelsefulla tjänster inom kyrka och akademi. Marxismen förlorade efter hand sin dragningskraft, inte minst efter murens fall i slutet av 1980-talet. Å andra sidan har jag i mina djupdykningar i arkiv och litteratur konstaterat, att ränderna inte går ur så lätt. En huvudpunkt för kristna 68:or tycks vara att med hjälp av kyrkan omskapa samhället i solidarisk, socialistisk riktning. Den inkluderande hållningen som 2005 resulterade i kyrkans beslut om samkönade äktenskap passar in i denna bild.

Kanske teologen på kyrkokansliet teol. dr Cristina Grenholm har rätt, när hon avfärdar Niklas Bengtssons ekonomiska förklaringar till kyrkans teologiska inriktning. Hon pekar i stället på "ett långt inomkyrkligt engagemang där kyrkan delvis legat steget före staten". Ja, de ofta radikala, antihistoriska och antinormativa idéerna har ju införlivats tack vare bland annat den partipolitiska ledningsmodellen och finns nu djupt inne kring kyrkans centrum. Frågan är hur länge. Många, ska vi kalla dem, stilla i landet längtar efter en annan kyrka med Jesus i centrum.

Gunnar Hyltén-Cavallius, komminister emeritus och teol. lic.