Lars Adaktusson: Irakiska regeringen ointresserad av kristnas situation

Det ointresse som den irakiska regeringen hittills visat när det gäller de kristna gruppernas situation måste få ett slut, skriver Lars Adaktusson.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ett stort vitt kors vid infarten till Bartella i norra Irak vittnar om stadens historiska koppling till kristen tro och tradition. Här har assyrier/syrianer/kaldéer levt i århundraden, här finns Nineveslätten och platserna från välkända gammaltestamentliga texter, många talar om kristendomens vagga.

När IS för fem år sedan intog Iraks näst största stad Mosul och därefter fortsatte framryckningen mot Nineveslätten blev befolkningen i Bartella och andra kristna städer skyddslösa offer. Ställda inför IS-terroristernas ultimatum att konvertera till islam eller dö fanns det för de kristna befolkningsgrupperna inget annat alternativ än att lämna allt de ägde och ge sig av.

Men att överge sin historiska hembygd där förfäder brukat jorden, där släkt och vänner levt i generationer är ingen enkel sak. Det slår sönder livet, det omkullkastar den tillvaro som mödosamt byggts upp med gemenskap, trygghet och arbete. Det var detta som hände när hundratusentals kristna flydde undan IS härjningar på sommaren 2014 – med våldtäkter, förslavning och avrättningar i dess spår.

Att Mosul och övriga Nineve­slätten på kort tid tömdes på sin kristna befolkning innebar oräkneliga tragedier och svårt mänskligt lidande. På ett övergripande plan innebar övergreppen att folkrättens värsta och mest avskyvärda brott begicks. Systematiskt och kallblodigt genomförde IS ett folkmord på kristna befolkningsgrupper och yazider.

Trots det oerhörda som hände har hoppet om att en dag kunna återvända hållits levande. När irakiska armén, kurdiska peshmerga och kristna skyddsstyrkor, med stöd av den internationella koalitionen mot IS, militärt be­segrade det förmenta kalifatet växte förhoppningarna. Med hjälp av omvärlden, det egna landets regering och det kurdiska självstyret i norra Irak hoppades assyrier/syrianer/kaldéer kunna återvända hem och återuppbygga ett svårt sargat samhälle.

Efter att för femte gången på lika många år ha besökt Irak kan jag konstatera att dessa förhoppningar kommit på skam. Trots vissa ljusglimtar i form av återflyttning och återuppbyggnad av bostäder och infrastruktur är det mörka moln som vilar över Nineveslätten. Av de 125 000 assyrier/syrianer/kaldéer som levde här innan IS invaderade har ungefär hälften kunnat återvända, av Mosuls 200 000 kristna har nästan ingen kommit tillbaka. Anledningen är att återuppbyggnaden går för sakta, men framför allt att en säkerhetsstruktur saknas som gör att människor kan känna sig trygga.

Det omedelbara hotet från IS är undanröjt, men den islamistiska synen på kristna som ”otrogna” och därmed icke önskvärda lever vidare. Med tyst godkännande från de styrande i Bagdad pågår just nu det som kallas en ”demografisk förändring” (demografic change). I städer och samhällen på Nineveslätten förändras befolkningssammansättningen – där kristna familjer flyttat ut, flyttar muslimska familjer in. På flera platser där assyrier/syrianer/kaldéer historiskt varit i majoritet tar den shiamuslimska folkgruppen shabak över.

Parallellt med detta stärker grannlandet Iran sitt inflytande. Diktaturregimen i Teheran finansierar och kontrollerar idag en shiamuslimsk milisstyrka med mellan 60 000 och 70 000 soldater, varav en stor del är placerad i och omkring Nineve. Efter ett flertal incidenter där kristna angripits och trakasserats är misstron stor mot den Iranstödda milisen och många som nyligen återvänt till Nineveområdet omprövar nu sina beslut. Bara den senaste månaden har ett sextiotal familjer lämnat den största kristna staden Qaraqosh. Rädsla uppges vara den främsta orsaken.

Det är ingen tvekan om att den dystra utveckling som nu pågår i praktiken innebär en etnisk rensning av Iraks kristna befolkningsgrupper. Av de 1,5 miljoner kristna som levde i landet i början av 2000-talet återstår uppskattningsvis 300 000. För varje dag som går blir de kristna färre, i Bartella och andra kristna städer präglas nu gatubilden av svarta shiamuslimska flaggor och stortavlor med bilder på iranska ayatollor. En historisk mosaik av religioner, kulturer och traditioner är på väg att slås sönder.

Ansvaret att sätta stopp för denna demografiska förändring och iransk maktutövning ligger hos centralregeringen i Bagdad, oavsett hur den kommer att se ut efter den senaste tidens folkliga protester. Den irakiska regeringen har dessutom möjlighet att vidta den enskilda åtgärd som i dagsläget skulle betyda mest för de kristna befolkningsgrupperna. Det handlar om att uppgradera Nineveslätten till provins och därefter ge assyrier/syrianer/kaldéer rätt att besluta om sin egen framtid genom ett politiskt självstyre. Det ligger inom ramen för Iraks konstitution, ett beslut i denna riktning fattades i början av 2014, men har inte genomförts i praktiken.

Nu är det hög tid att gå från ord till handling, det ointresse som den irakiska regeringen hittills visat när det gäller de kristna gruppernas situation måste få ett slut. Till detta kan EU och även Sverige bidra genom kraftfulla politiska påtryckningar och om så krävs; fryst utvecklingsbistånd. Att som ledande biståndsgivare inte ställa krav på den irakiska regeringen när det gäller skyddet av landets ursprungsbefolkning vore att undandra sig ansvar och svika de svagaste och mest utsatta – offren för Islamiska statens folkmord.

Lars Adaktusson (KD), riksdagsledamot, utrikespolitisk talesperson

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (99%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (1%)

165 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
HBTQ-tavlan