Lars Naeslund: Bibeln behövs i skolans utbildning

Skolverket har under hösten presenterat ett nytt kursplansförslag för grundskolan. En omfattande kritik har riktats mot att antiken har utgått i historieämnet, då det klassiska stoffet ger tidlösa referenspunkter för vår förståelse och existens, en garant för långsiktig hållbarhet. Men arvet från Jerusalem är väl så viktigt som det från Aten och Rom, och det gäller inte minst världens mest spridda och lästa bok, Bibeln.

Redan för några decennier sedan varnade den tyske ungdomsforskaren Thomas Ziehe för en policy som innebär att skolan anpassar sig så mycket till det vardagligt triviala att den blir ointressant. En skola som erbjuder något spännande men inte lika uppmärksammat kan däremot göra skillnad för de unga.

Jordgloben nämns explicit i kursplansförslaget för årskurserna 1–3, vilket är rimligt eftersom denna artefakt är omistlig för våra möjligheter att orientera oss i det fysiska rummet. För att kunna orientera oss i vårt kulturella rum är Bibeln lika viktig, men den nämns inte i klartext i kursplansförslaget för grundskolan. När kristendomen omnämns finns fler hänvisningar till dess betydelse i vårt lands förflutna än dess nutid. Det speglar delvis verkligheten, må vara att man då bortser från att vårt stolta och sanna tal om människors lika värde har sin grund i Första Moseboken, där det står att Gud skapade människan till sin avbild.

Läs också Facebook-gruppen "Bibeluppropret" protesterar: Ta tillbaka Bibeln i skolplanen

Listan över kända svenskar genom tiderna toppas utan tvivel av Heliga Birgitta, men på kulturens område är August Strindberg och Ingmar Bergman självklara namn. Strindbergs bok "Tjänstekvinnans son" syftar på Ismael i Bibelns första bok, 1 Moseboken. Bergsmans film­titel "Det sjunde inseglet" är ett eko från den sista boken i Bibeln, Uppenbarelseboken. Båda konstnärerna kunde sin bibel, men våra unga ges inte chansen att se sådana kopplingar. Också i offentliga och mellanmänskliga samtal finns bibliska referenser, som "salomonisk lösning", "Davids kamp mot Goliat" eller "barmhärtig samarit". Sådana bilder och berättelser fungerar som kulturella glasögon över generations- och nationsgränser. Globalt sett har var tredje människa i dag någon anknytning till den judisk-kristna traditionen. Påpekas bör att både Jesus/Isa och Maria/Mariam dessutom finns med i Koranen.

Berättelsen om den barmhärtige samariten aktualiserar ett annat argument som talar för bibelkunskap, nämligen etisk förebildlighet. Jag har aldrig hört agnostiker eller ateister avvisa bergspredikans giltighet, trots att budskapet är lika svårtillämpat som relevant i alla tider. Den lärare som kunnigt förklarar sammanhanget kring Jesu möte med kvinnan vid Sykars brunn ger en svårslagbar substans åt det aktuella honnörsordet inkludering. Att den berättelsen, liksom ”Den förlorade sonen”, inte bara eller främst säger något om hur människor bör vara, utan innehåller minst lika mycket sanningsanspråk om hurudan Gud är, gör dem inte mindre intressanta. Tvärtom.

Kunskap om Bibeln ger sålunda nycklar till kulturarv, etisk vägledning och teologiska meningserbjudanden. Här finner vi också en varierad sammansättning av berättelser om det mänskliga livets existentiella grundvillkor. Här kan nämnas det fria valets möjligheter och våndor; att livet inte är lätt eller förutsägbart; att vi gör fel trots goda intentioner; men också att vi kan handla rätt mitt i all ofullkomlighet. Bibliska talesätt ger dessutom perspektiv på tidlösa bekymmer, som i Predikaren 1:18: "Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga" (1917 års översättning).

Pläderingar till stöd för kulturarvet beskylls ibland för etnocentrism, men den invändningen är obefogad vad gäller Bibeln och kristen tro. I dag finns fler kristna på södra än på norra halvklotet, medan sekulariseringen är ett europeiskt fenomen. Internationella värdegrundsjämförelser, World Value Surveys, visar att Sverige intar en extremposition i förhållningssätten rationalism förenat med individualism. I måttliga doser är dessa kvaliteter av godo, men vi hamnar fel om vi ensidigt satsar på att slipa argument som banar väg för personliga fördelar. Rationalism behöver kompletteras med mogen klokhet och individualism med gemenskap, annars är vi illa ute. Även här kan Bibeln fungera som inspirationskälla.

I 2011 års läroplan, som nu ska fasas ut, nämns Bibeln för såväl årskurserna 1–3 som 4–6, vilket är bra. För årskurserna 7–9 står det visserligen urkunder, och det är bra – men inte tillräckligt. Bibeln behöver nämnas i klartext.

Lars Naeslund, professor emeritus i pedagogik

Läs också Skolverket: Därför tar vi bort Bibeln ur kursplanen