Legaliserad dödshjälp kommer leda till att obehöriga dör

Legalisera inte dödshjälp. Det kommer ofrånkomligen att leda till att även människor som inte uppfyller kriterierna kommer att dö, skriver Mikaela Luthman och Fabian Ståhle.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Inför både Liberalernas landsmöte och Moderaternas just inledda partistämma har motioner väckts om att legalisera eller utreda frågan om dödshjälp, med hänvisning till patienters lidande i livets slutfas och rätten till självbestämmande.

Naturligtvis ska vi göra allt vad vi kan för att lindra smärta hos dödssjuka patienter. Men dödshjälp är fel väg att gå eftersom verkligheten har visat att den aldrig kan begränsas till kategorin ”dödssjuka patienter med kort återstående livstid och som utövar en fullständigt fri vilja”.

Erfarenheterna från de länder där man har legaliserat dödshjälp bekräftar detta. I Nederländerna pågår arbete för att legalisera dödshjälp för inte bara dödlig och smärtsam sjukdom utan för samtliga äldre som är trötta på att leva. Som åldersgräns har 75 år föreslagits och inga medicinska indikationer ska krävas.

I Kanada, som 2016 legaliserade­ dödshjälp, har en domare i pro­vinsen Quebec nyligen ogiltig­förklarat kravet på att den ”na­tur­liga döden ska vara rimligt förutsägbar”. Därmed är vägen öppen för att även kroniskt sjuka ska få vårdens hjälp att ta sitt liv, och kritiker till beslutet menar att även psykiskt sjuka nu riskerar att uppfattas som behöriga för dödshjälp.

Ren logik visar också att det är praktiskt omöjligt att begränsa ett system med dödshjälp, när dörren väl öppnats. Om motivet för att införa dödshjälp är att avhjälpa smärta, varför skulle åtgärden inte beviljas för kroniskt sjuka med en mycket större total smärta? Varför inte psykiskt sjuka med ett lidande minst lika svårt som ett kroppsligt? Och varför inte dödshjälp för dem som fruktar ett kommande lidande – dödshjälp för säkerhets skull?

Detta är frågor som dödshjälpsförespråkare konsekvent undviker. Den enkla sanningen är att när sjukvårdens grundläggande principen att inte döda har övergetts, finns det ingen annan princip att åberopa inför vilken dödshjälpsutövningen måste göra halt.

Läs även Dagens Elisabeth Sandlund försvarade nej till dödshjälp: "Bibeln säger nej"
 

Den strikt begränsade dödshjälpsregim som tillskyndarna förespeglar är en illusion. Men även om en sådan modell – mot all rimlighet – skulle kunna stå emot mot alla propåer om att expandera lagen till nya grupper, kan den aldrig garantera att ingen dödas av misstag. Felaktiga diagnoser och prognoser kan aldrig helt undvikas, och det går inte heller att komma ifrån att deprimerade människor som saknar beslutsförmåga kan glida under radarn. Utmärkande för de länder och delstater som öppnat den här dörren är att läkares bedömning av patientens behörighet för dödshjälp är summarisk, och tillsynen av läkarnas utvärderingsarbete är dessutom obefintlig. Ett exempel på detta är den i vårt land ofta åberopade dödshjälpslagen i Oregon, där hälsomyndigheten inte kontrollerar huruvida kriterierna för att få dödshjälp verkligen är uppfyllda.

Legalisering av dödshjälp kommer ofrånkomligen att leda till att även människor som inte uppfyller kriterierna kommer att dö. Detta är ledande förespråkare mycket väl medvetna om.

I en debatt på Umeå universitet hösten 2018 mot Claphaminstitutets direktor Per Ewert menade Stellan Welin, tidigare ordförande i föreningen Rätten till en värdig död, att han inte var så skrämd av de fakta om brister och risker som Per Ewert hade fört fram: ”Om det bara handlar om den kategorin som är i slutskedet så måste jag säga att då blir inte jag så väldigt upprörd. Några personer kommer att dö kanske en vecka eller några dagar tidigare än de annars skulle ha dött och i något fall kanske de inte skulle ha fått det enligt regelverket.”

Welin tycktes här mena att det inte är så noga med människor som bedöms vara i livets slutskede, och om någon som inte är behörig för dödshjälp skulle råka komma med av bara farten, är det också godtagbart. Det är en skrämmande retorik på flera sätt. De sista dagarna kan ju vara så oändligt viktiga - många anhöriga kan vittna om hur betydelsefull den allra sista tiden ofta är för patienter.

Och – om det inte är så noga med sjuka människors liv, varför skulle vården i så fall satsa resurser på dem? Det är precis denna inställning som släpper lös de ekonomiska drivkrafterna och som i förlängningen reducerar det fria valet till att välja dödshjälp och inget annat.

För det samhälle som inför ett system där människor kommer att dödas av misstag är inte steget långt att även acceptera att människor tvingas att välja döden. Antingen indirekt genom att reducera tillgången till eller kvalitén hos andra alternativ – eller direkt genom att låta dem veta att det är deras plikt att dö.

Ett sådant samhälle vill vi inte ha, och får heller inte ges förutsättningar för. Därför gör de politiska partierna väl i att inte låta sig styras av emotionellt laddade skildringar – hur ömmande de enskilda fallen än må vara – utan bör värna sin förmåga till konsekvensanalys och därmed fortsatt hålla dörren till dödshjälp fast tillbommad.

Mikaela Luthman, överläkare för palliativ vård, Stockholms sjukhem

Fabian Ståhle, medredaktör för rapporten ”Hotet mot värdigheten”

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Läs även Läkare åtalas för påtvingad dödshjälp

Läs fler artiklar om dödshjälp och vård i livets slut

Alla tidigare artiklar

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (91%)
  • Nej (9%)
  • Vet inte (0%)

34 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Årets medmänniska
Usha Deminger Sandgren.
Foto: Per-Johan Thörn
Foto: Per-Johan Thörn