Micael Grenholm: Jordan B Peterson är en usel förebild

Jordan Peterson är, likt Richard Dawkins före honom, en termometer på vår samtid. Han omdefinierar religiösa begrepp så att deras övernaturliga betydelse skalas av, något bibeltroende normalt är allergiska mot, skriver Micael Grenholm.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

För några veckor sedan satt jag på ett tåg mot Kalmar och hamnade bredvid en kille i min egen relativt unga ålder som älskade Jordan B. Peterson. Han hade bokat biljett till hans föredrag i Stockholm långt i förväg och läst ut hans bok flera gånger. Han frågade mig vad jag gjorde. ”Jag är pastor och skriver på en bok om mirakler.” – ”Intressant”, svarade han, ”jag var förut en djupt över­tygad ateist och läste en massa Dawkins och Hitchens, men Peterson har gett mig en ödmjukare attityd till religion.”

Utbytet av hans förebilder är symptomatiskt. Peterson har slagit igenom på samma kraftfulla sätt som Richard Dawkins gjorde för ett decennium sedan. Båda är gråhåriga professorer som får en enorm följarskara bland framför allt unga män genom att kliva utanför akademin och passionerat argumentera emot något som de anser förstör samhället. I Dawkins fall är det religion, i Petersons är det vänsterideologi.

Läs även: Joel Halldorf: Kulturkrigare och en moralisk guru

 

Kristna har förstås aldrig varit anhängare till Dawkins, men Peterson väcker en hel del beundran. Man gillar hans kritik av nyateismen och hans bibelstudier. Man gillar hur Peterson ”rör om i grytan” och ”säger det man inte får säga”. Samma sak kan sägas om Dawkins.

Dawkins och Peterson delar två laster. För det första är de omedvetna om sina begränsningar. Dawkins är en duktig evolutionsbiolog men en förfärlig filosof och teolog – något som är pinsamt uppenbart i hans bok ”Illusionen om Gud”. Peterson är en begåvad psykolog som har hjälpt många finna mening i kaos och depression, men han är otroligt dåligt insatt i den stats- och samhällsvetenskap som han kallar för politiskt korrekt och marxistisk.

Ett tydligt exempel på detta är Petersons ökända föreläsning om att vita privilegier inte finns. Han frågar retoriskt varför forskare som studerar ojämlikhet bryr sig mer om människors ras och etnicitet än exempelvis längd och vikt, och svarar att ”det beror på deras (svordom) marxistiska tolkning!” Sedan säger han att det är för många variabler som spelar in för att vita generellt skulle kunna sägas ha några fördelar, och om de har det beror det på att de är i majoritet snarare än något annat. Välkommen att besöka Sydafrika, säger jag.

Läs också: Jordan Peterson – psykologen som reducerar Jesus

 

På samma sätt är Petersons kampanj mot feminismen väldigt dåligt underbyggd. Likt en naturalist som utesluter existensen av det övernaturliga oberoende av bevisen har Peterson bestämt sig för att alla former av kulturella och sociala strukturer är marxistiska fantasifoster, så att män utbildar sig till ingenjörer och kvinnor till sjuksköterskor måste bero på biologi. Likt Dawkins lärjungar är Petersons anhängare övertygade om att detta är ”fakta” och den stora mängd forskare som argumenterar emot är ”ideologiska” och ”politiskt korrekta”.

Den andra lasten Dawkins och Peterson delar är en sorglig oärlighet. Dawkins kampanj mot Gud går framför allt ut på att porträttera honom som ett ”moraliskt monster”. Samtidigt skriver han i ”Livets flod” att gott och ont inte finns och har sagt till den kristne reportern Justin Brierley att vår övertygelse om att våldtäkt är fel är lika evolutionärt godtyckligt som att vi har fem fingrar i stället för sex.

Petersons oärlighet yttrar sig dels genom att han vägrar erkänna att hans budskap är ideologiskt, dels att han aldrig har kunnat ge ett rakt svar på om Gud finns eller ens om Jesus har uppstått från döden. Vissa tolkar det som en ödmjuk ärlighet men han uttrycker det sällan som agnosticism utan som extrem liberalteologi: Kristus är en arketyp för evolutionär och biologisk uppståndelse, Gud är en idé som präglar våra samhällen kulturellt. Som Sam Harris har poängterat: Peterson ägnar sig åt inget annat än omdefiniering av religiösa begrepp så att deras övernaturliga betydelse skalas av, något bibeltroende kristna normalt är allergiska mot.

Jag påpekade för killen på tåget att det är ironiskt att Peterson insisterar på att kalla sina vänstermotståndare för ”postmoderna” när han själv är så fruktansvärt postmodern i sin liberalteologi. Hans panna skrynklades ihop: ”Men, nej, så kan det inte vara”, inte helt olikt hur många Dawkins-anhängare reagerar när man pekar på hans motsägelsefulla uttalanden om moral.

Jordan Peterson är, likt Dawkins före honom, en mycket intressant termometer på vår samtid. Däremot är han en usel förebild, inte minst för oss kristna. Låt oss behålla vår distans till honom och tilltala hans anhängare med Jesu klara evangelium.

Micael Grenholm, pastor i Uppsala Mosaik

Läs mer: Jordan B Peterson hyllas och hatas för sin samtidsanalys

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (23%)
  • Nej (77%)
  • Vet inte (0%)

763 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Manifestation för konvertiter
Nyheter