Olof Djurfeldt: Ingen bibelsyn kan rädda från syndafall

Det är många som känner samma slags vånda som Peter Halldorf efter det att tragedin i Filadelfia Knutby blivit ytterligare klarlagd. Jag tror dock inte att det finns någon som kan visa att det är pingstvännernas fundamentalistiska läsning av Bibeln som är boven i dramat. Men å andra sidan finns det ingen bibelsyn som är en garanti för hög moral hos andliga ledare.

De många sexuella övergreppen av katolska präster har blivit en stor skandal. Det händer också att präster i Svenska kyrkan, frikyrkliga ungdomsledare och pingstpastorer hamnar i samma fälla – trots att de borde vara vaccinerade emot den av sin höga bekännelse. I Jesu lärjungakrets blev Petrus förnekare och Judas förrädare. Framstående teologer kan bli äktenskapsbrytare. Varje gång är det en tragedi. Kunskap om sanningen frälser ingen, det krävs överlåtelse.

Filadelfia Knutby var en gammal pingstförsamling, som blev en udda del av pingstfamiljen, när en urspårad profetism tog över ledarskapet. Ledare kom in som charmade många, men – som det senare visade sig – ansåg sig ha rätt att sätta sig över moraliska regler som är självklara för kristna som håller sig till Bibeln som rättesnöre.

Fundamentalismen föddes i USA som en rörelse kring trons fundament. Det lät ju bra. Frikyrkorna i Sverige var ju kända för sin biblicism, sin bibeltro och bibeltrohet. Och pingstvännerna ville gå längre än andra i sin trohet till bibelordet.

Men få svenska pingstvänner har kallat sig fundamentalister. Det fanns nämligen bland USA-fundamentalister många motståndare till pingstvännernas andedopslära. I boken "Västerut" berättar till exempel Lewi Pethrus om ett obehagligt möte på 1930-talet med en osympatisk fundamentalistledare i USA som han inte upplevde som bundsförvant i kampen för bibeltron. Men med det försvar av bibeltron som företräds i Lausannedeklarationen 1974 – som Billy Graham var en av initiativtagarna till – har pingstvänner haft en nära gemenskap. Jag var själv med i Lausanne och upplevde enheten i trefalden:

1. ödmjukt och kunnigt försvar av bibeltron,

2. förnyad evangelisation och

3. socialt ansvar.

Jag kände mig som pingstvän hemma där.

Halldorf är ju själv uppvuxen i en miljö där man var väldigt noga med att bygga församlingar efter den bibliska mönsterbilden. När han 26 år gammal 1984 skrev boken ”Radikal tro. Utmaning till en ung generation”, uttryckte han sig så här på sidan 17: ”Om det är sant att Jesus uppstod, innebär det att allt han sa också är sant. Konsekvensen blir då att hela Bibeln måste vara sann och rakt igenom Guds ord. Jesus bekräftade nämligen gång på gång att även Gamla testamentet är trovärdigt som Guds ord till mänskligheten i varje historisk epok. Den logiska slutsatsen blir då att allt som inte stämmer med Jesu ord och Bibelns undervisning inte är sant. Det i sin tur betyder att allt som är i konflikt med Jesus och Bibelns ord är sådant som bedrar och manipulerar oss”.

Mot den bakgrunden känns det lite underligt att Halldorf så starkt reagerade mot den unge pingstpredikant som på en pastorskonferens för några år sedan på Clarion Hotel i Stockholm sa: "Jag tror på Bibelns verbalinspiration. Jag tror att varje ord i Bibeln är inspirerat av Gud. Vi måste läsa som det står för det finns inte ett enda fel i Bibeln". Det låter ju snarare som om de var själsfränder.

Vi formas alla utifrån våra erfarenheter. Jag själv har med intresse tagit del av Halldorfs intryck från det första årtusendets kristendom men tror ännu mer på kontakterna med Lausannerörelsen. Den ligger mera i linje med den lutherska appellen ”Skriften allena” som rättesnöre för vår tro. Det innebär inte att jag säger nej till traditionen från den odelade kyrkans tid som en hjälp i förståelsen av Bibeln och utlevelsen av kristen andlighet – bara det är klart att Bibeln är den yttersta auktoriteten.

Och låt oss undvika att göra samtalet om orsakerna till tragedin till en intern träta.

Olof Djurfeldt, före detta chefredaktör för tidningen Dagen

Läs mer Nu talar Monica Winerdal öppet om år av själavård i Knutby