Pekka Mellergård: Billy Graham var inget helgon

Den amerikanska evangelikala rörelse, som tagit ställning för Donald Trumps politik, är i hög grad inspirerad och formad av Billy Graham, skriver Pekka Mellergård.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

Att Billy Graham dog i förra veckan har uppmärksammats av ledande mediehus över hela världen, med många lovord över en man som 61 gånger hamnade på Gallupinstitutets lista över ”mest beundrade”, som var personlig vän och rådgivare åt alla USA:s presidenter från Eisenhower till Obama och som av TIME Magazine beskrivits som en av 1900-talets mest inflytelserika personer.

I svensk kristen press och i sociala medier har kristna profiler beundrande uttalat sig om Billy Graham och sådana som mött honom har talat om hans föredömliga förhållningssätt till det mesta.

 

Läs mer: Han tog väckelsen till  maktens rum

 

Min egen bild är betydligt mer komplicerad. Att dela den är nog för många lika opassande som att påminna om Ingvar Kamprads besvärande tidiga politiska preferenser.

Ingen av oss är helgon, och vare sig Grahams eller Kamprads mindre smickrande sidor utesluter uppskattning av det beundransvärda de åstadkom.

I Billy Grahams fall är den större bilden särskilt viktig att påminna om, i ljuset av vad hans arvtagare (inklusive sonen Franklin) och stora delar av den amerikanska evangelikala rörelsen nu engagerar sig för.

Billy Graham lyckades omvandla det sena 1800-talets stora väckelsemöten av Moody/Sankey-modell till massmediala megahändelser och till ett nytt kulturellt fenomen. Han gjorde det genom en kombination av kallelsemedvetenhet, ett attraktivt yttre, en charmig personlighet och en förståelse för tidens nya medier.

Samt, inte att förglömma, ett starkt stöd från mediemagnater som William Randolph Hearst (sin tids Rudolph Murdoch, odödliggjord i Orson Wells "Citizen Kane", och mindre intresserad av Jesus än av Grahams effektiva retorik mot den hotande världskommunismen).

 

Läs mer: Billy Graham – från bondpojke till världsevangelist

 

I Grahams spår följde otaliga radio- och TV-evangelister och en hel medieindustri med kristna förtecken, där den enskilde förkunnarens TV-personlighet blev avgörande för tittarsiffror och framgång. Ett knäfall på ett väckelsemöte kan ha livsavgörande betydelse, men otaliga vittnesbörd visar att det lika gärna kan vara ett uttryck för en tillfällig känsla uppmanad av en skicklig talare, inte sällan med rädslan som vapen. När kristna TV-shower började tävla med varandra fungerade uppmanandet av rädsla baserad på egna tillkortakommanden sämre, och det började alltmer handla om andras brister – inte minst ”liberala politiker”.

Graham själv flög inte i privat jetflygplan, missbrukade vare sig gåvor eller kvinnor och nöjde sig med vad han betecknade som ”en rimlig pastorslön” - som enligt en intervju han gav 1980 motsvarade en årslön på ungefär 50 000 US dollar (i dagens penningvärde omkring 1,4 miljoner kronor).

Namn som Jimmy Swaggart och Jim Bakker påminner om att inte alla som han inspirerade klarade av att motstå gamla frestelser i ny och effektivare tappning.

Frågan om ”rimlig pastorslön” är en bagatell i sammanhanget, även om avståndet till Honom som inte hade någonstans att vila sitt huvud känns långt.

Värre var de skämmiga uttalandena om judar som finns dokumenterade på bandinspelningar och som först förnekades, men som Graham sedan bad om ursäkt för när de offentliggjordes. Och så de där relationerna till världens mäktigaste män.

Bäst fungerade det med Lyndon B Johnson och Richard Nixon. Det är inte osannolikt att Graham som mellanhand mellan de två medverkade till en förlängning av Vietnamkriget genom att undergräva förtroendet för Hubert Humphrey och George McGovern.

 

Läs mer: Stanley Sjöberg: Billy Graham var en förebild för mig 

 

Grahams antikommunism och engagemang i Vietnamkriget fick en absurd kulmen 1969 i ett dokument han sammanställt efter möte med amerikanska missionärer i Bangkok där han föreslog Nixon att man skulle bomba nordvietnamesiska bevattningsanläggningar, vilket skulle ge ett omedelbart slut på kriget – om än till priset av cirka en miljon civila dödsoffer.

Billy Grahams budskap var riktat till individen, det handlade om personlig frälsning och ”frid med Gud”.

De radikala politiska implikationer som finns i Jesu budskap tonades ner.

Samtidigt fanns det en uppenbar politisk övertygelse, där han återkom till vikten av att underordna sig den ”överhet som är inordnad av Gud”, och där den amerikanska nationens väl och ve hade en central plats.

 

Läs mer: USA:s presidenter sluter upp till Billy Grahams begravning

 

Nu har en överväldigande majoritet av den evangelikala rörelse som Billy Graham i hög grad inspirerat och format tagit ställning för en president som vill bygga en mur mot Mexiko, kasta ut ungdomar som vuxit upp i landet, beväpna lärare, försämra hälsovården för de fattigaste, satsa på att bygga nya typer av kärnvapen, förnekar global uppvärmning med mera.

Om det blev arvet – vad betydde det då att Billy Graham predikat för fler människor än någon annan i kristendomens historia? Eller att 3,2 miljoner personer fyllt i kampanjkorten om att de ”lämnat sig åt Gud”?

Det är, i alla fall för mig, en ganska smärtsam fråga.

Pekka Mellergård, överläkare och f d rektor på Örebro teologiska högskola (ÖTH)

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (0%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (0%)

0 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Lilla Erstagården