Peter Halldorf: Guds rike sträcker sig bortom nationsgränser

Är Sverigedemokraterna vårt enda hopp när oron får allt starkare fäste i vårt trångmål, som Julia Kronlid, Aron Emilsson och Alexander Christiansson antyder i Dagen 16 augusti?

Eller finns andra som inger hopp genom att välja en annan väg när en våg av rädsla rullar genom Europa inför åsynen av desperat flyende människor?

Filosofiprofessorn Antonio Calò har nyligen tilldelats priset som årets europé av EU-parlamentet. Skälet? När en fullastad flyktingbåt förliste den 18 april 2015 och över 700 personer drunknade förändrades livet för Antonio och Nicoletta Calò och deras fyra barn. De såg nyheten på tv och blev skakade.

”Vi kände att vi i vår lilla värld måste göra något för dessa människor som flyr”, säger han, och tillägger: ”För mig blev det omedelbart en samvetsfråga. Det är inte en lätt sak att ignorera och tysta ner sitt samvete.”

Så föddes tanken att ge sex afrikanska migranter mat och logi i familjens eget hem. Innan de tog beslutet ville de fråga sina barn, i åldrarna 17 till 27.

”Vi förväntade oss ett rungande nej”, berättar makarna Calò. Men till deras stora förvåning svarade samtliga av barnen omedelbart ja. Och på kvällen den 15 juni 2018 växte familjen Calò från sex personer till tolv.

I deras grannskap var dock beslutet mindre populärt. Den norditalienska staden Veneto där de bor har på ett par generationer utvecklats från stor fattigdom till ett betydande ekonomiskt välstånd. Det hör i dag till det främlingsfientliga regeringspartiet Legas starkaste fästen.

Läs mer: SD: Kampen är mot dem som vill rasera Sverige

Familjen Calò är tecken på en annan ordning. En ordning där generositet och gästfrihet har övervunnit rädsla och misstänksamhet. Deras exempel berättar om den stora och avgörande livsvandring som varje människa finns i världen för att företa sig: vandringen ut ur det begränsade egot till det som är mig i andra och andra i mig.

Berättelsen om familjen Calò ger relief åt en enkel, och egentligen odramatisk fråga, men som inte längre tycks ha ett självklart svar: Vem är min nästa?

Trots goda tankar om barnen, de sjuka och åldrande, det är här det skaver i läsningen av ett partiprogram som uttryckligen framhåller att ”nationalismen är det enskilt viktigaste verktyget i arbetet med att bejaka den gemensamma identiteten och samhällets inre solidaritet”.

Till grund för SD:s partiprogram ligger ett enda subjekt: nationen. I en global värld leder det ofrånkomligen till en politik som bygger murar, kräver gränsvakter och, även om det inte är avsikten, formar attityder där människor indelas i kategorier.

Kristen tro vilar på ett annat subjekt: Guds rike. Begreppet Guds rike utgår från en syn på den mänskliga familjen som en enda. Guds rike upphäver de åtskillnader som vidmakthålls av nationella och etniska identiteter eller andra hierarkier: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna” (Gal 3:28). Det utmanar till generositet, gästfrihet och medkänsla – över alla gränser och oberoende av nationsbeteckning.

Enkelt och okomplicerat? Långt därifrån, tvärtom intill ytterlighet uppfordrande. Men så mycket vet alla som de senaste åren tagit emot flyktingar i sina hem: varje gång vi gör gott mot en annan människa, gör det oss själva gott. Varje gång vi lindrar en människas sorg, vidgar vi vår egen omsorg. Och vi ger, i handling, ett svar på frågan ”Vem är min nästa”. En fråga som aldrig kan besvaras undflyende eller filosofiskt. För kristen tro är inte goda tankar. Den är goda händer.

Denna tro bygger på en människa: Jesus, som bars som spädbarn av goda händer över gränsen till ett främmande land och levde sina första år som illegal invandrare. Var det så underligt att han under sitt vuxna liv som profet oavbrutet kom att associera sig med de illegala, de marginaliserade, de stigmatiserade? Och det till sina egna anhängares häpnad och sina meningsmotståndares frustration.

Med min artikel om profeterna och migrationen (Dagen 13 juli) ville jag påminna om hur den profetiska litteraturen i Bibeln tränger sig på i vår egen tid. Den handlar om hur ett helt samhälle stelnar till ett gravmonument över värden man bekänner sig till, men inte längre bärs av. Då uppträder profeterna med sitt konsekventa försvar av en sårbar triad: invandraren, den fattige, den faderlöse. Hur vi än vrider oss kommer vi inte undan deras bitande kritik av det som vackert kallas ”kontrollerad migration” och ”återvandringspolitik”.

Om evangeliet provocerar är det inte för att förnedra oss. Guds godhet vill föra till omvändelse. Men när ett helt folks inre kompassnål är ur led kan det tidigare otänkbara inträffa. De ord som riktades till antikens Israel kan få en oväntad, och smärtsam, uppfyllelse i vår egen tid och nation: ”Invandraren som bor hos dig skall höja sig över dig, högre och högre, medan du skall sjunka, djupare och djupare” (5 Mos 28:43).