Roland Stahre: Avfärda inte frågor om Knutby

Replik. Vad är det i våra frikyrkliga sammanhang som öppnar för maktmissbruk och manipulation? Ta frågorna på allvar, skriver Roland Stahre.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Under veckan som passerat, har jag sett "Uppdrag Gransknings" sex avsnitt om Knutby samt läst Peter Halldorfs och Daniel Alms artiklar i denna tidning. Jag är djupt berörd. Syftet med att skriva denna text, är att lyfta in ett människosyns-perspektiv i en ytterst angelägen diskussion om bibelsyn och bibelbruk.

Osökt har jag blivit påmind om följande sanna berättelse. Den är avidentifierad för att skydda dem det berör:

”Det finns ingen förlåtelse för mig. Jag har syndat och när jag dör kommer jag att hamna i helvetet. Jag orkar inte leva med det här …”

Vi möts i ett rum på en vårdavdelning och samtalet kretsar kring hur Anna ska kunna orka leva med sin skuld och skam. Hon är så upptagen av detta, att frågorna kring vad som egentligen har hänt inte går att komma åt. Inte just nu.

På en stol vid sängen ligger en öppen bibel och jag frågar vad hon läser. Anna berättar att hon läser om Jona och att det handlar om vad som händer med den som inte lyder Gud. ”Är du med i någon kyrka?”, frågar jag. ”Ja, och när jag var där senast predikade pastorn om Jona som var olydig mot Gud”, svarar hon.

Pastorn hade berättat att Gud lagt ett allvarligt budskap på hans hjärta. Anna är helt säker att predikan handlade om henne.

Så börjar hon gråta, hennes händer skakar och jag frågar om hon vill att jag skall be för henne. Det vill hon.

Läs mer Nu talar Monica Winerdal öppet om år av själavård i Knutby

 

Vi möts ett par gånger till. Läser andra bibeltexter, texter som handlar om Guds omsorg och nåd. Att Gud inte är ute efter oss, utan vill oss väl. Att vi är älskade med Guds gränslösa kärlek. Jag avslutar med välsignelsebönen.

Det sorgliga är att Jonatexten och andra texter med liknande innehåll tycks ha ett hårdare grepp om Anna. Som att Guds nåd och kärlek inte når in eller lyckas befria henne från den fördömelse som till slut kommer att ta hennes liv.

Debatten har slungat mig tillbaka till tiden efter dramat i Knutby. Då skrev jag följande tankar i Dagen den 16 juni 2004:

”Tragediernas vidd kring morden i Knutby saknar vi ord för. Vi är många som inte har någon personlig relation till dem som drabbats. Ändå är deras katastrof också vår angelägenhet – vi lider och sörjer med dem på olika sätt.

Under månaderna som följt, har en rad frågor aktualiserats där också vårt sammanhang har ifrågasatts. Alltifrån samfundsstruktur och ledarsyn, till bruket av makt och vilken syn på män-niskor vi har. Som pingstvänner och pastorer har vi fått erfara den otäcka känslan av att vara ifrågasatta. Inte som religiösa särlingar, utan som delaktiga i en suspekt kyrka där höga bekännelser tycks vara en falsk fasad som döljer ondska och bedrägeri.”

Nu har det gått 16 år sedan sommaren 2004 och en hel del har hänt sedan dess. I Knutby såväl som i den svenska pingströrelsen. Samtidigt riktas ljuset återigen mot oss som kristen kyrka när frågan ställs: ”Hur kunde en vanlig frikyrkoförsamling förvandlas till vad många beskriver som ett skräckvälde?”

Det är förståeligt att frågan och spekulationerna kring Pingsts bristande ansvar kan upplevas provocerande. Mycket kraft och engagemang har lagts ner i bearbetningen av det som hänt i och kring Knutby. Mycket har också hänt i Pingsts utveckling och de gemensamma verksamheterna har tagit viktiga steg mot bättre krisberedskap på olika nivåer.

Läs mer Peter Halldorf: Fundamentalism finns på fler håll än i Knutby

 

Samtidigt får vi inte avfärda frågan jag skrev ovan. Vad är det då hos oss som gör det möjligt för maktmissbruk och manipulation? Vad har vi själva skapat (och kanske fortfarande omhuldar) som kan leda till det oacceptabla?

Det är inte så sällan jag med bestörtning får konstatera att det är just estraden, mikrofonen och talarstolen som blivit de främsta redskapen för manipulation och maktmissbruk. Här tas det alltför ofta hårresande friheter med total avsaknad av respekt för den som lyssnar och det bibelord man uttolkar. Om vi inte har en medveten etik som kännetecknas av respekt för dem vi talar till, förlorar vi spärren mot språk och manér som kan vara förödande.

En pingstpastor från Sri Lanka har kommenterar fenomenet så här: ”Vi pingstvänner älskar det högljudda! Vi vill ha hänförelsen men är inte så intresserade av mognad och det är ett stort problem i vår del av världen. Falska profeter utnyttjar detta.”

Att människor väljer bort gudstjänster och sammankomster av detta slag är inte konstigt, utan sunt. Ingen ska behöva utsätta sig för risken att bli fördömd eller fördummad av arroganta predikanter. En tragisk effekt av detta är att människor drivs ut i andlig hemlöshet. Detta är både sorgligt och skamligt!

Efter 25 års församlingstjänst i pingströrelsen, arbetar jag sedan 2002 som sjukhuspastor. Mina funderingar sker utifrån denna bakgrund, där mötet med patienter tvingar mig till reflektion kring hur jag förhåller mig till den som på ett eller annat sätt är beroende av stöd. Där måste det hela tiden finnas en medvetenhet som gör att jag inte utnyttjar patientens beroendeställning och sårbarhet. Denna medvetenhet behövs även i våra församlingar.

Läs mer Därför har Peter Halldorf fel om Knutby

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (92%)
  • Nej (4%)
  • Vet inte (4%)

210 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Maria Gustin Bergström och Stefan Gustavsson landar helt olika då Sverige är på väg att ta fram en ny migrationspolitik.
Foto: Santi Palacios/Jacob Zetterman/Livets Ord
Foto: Santi Palacios/Jacob Zetterman/Livets Ord