"Mångkultur", sa Liberalernas nya partiledare Nyamko Sabuni under sommaren, är inte "något man bör eftersträva". Kritiken blev ganska omfattande, och man fick intrycket av att Sabuni ifrågasatt något oantastligt. Det kan därför finnas anledning att fråga sig: Var kommer allt det här ifrån? Hur kommer det sig att idén om mångfald fått ett sånt genomslag i den svenska offentligheten – inte minst bland universiteten?
Allting började för ungefär 20 år sedan. Under sent 1990-talet hade socialdemokratin och Mona Sahlin engagerat sig för idén om mångfald. Därför tillkallade det dåvarande statsrådet Thomas Östros i oktober 1999 en utredare med uppdrag att lämna förslag till åtgärder inom högskolan. Syftet var att öka mångfalden av ”etnisk bakgrund bland studenter och lärare för att högskolan bättre skall kunna svara upp mot mångfalden i samhället.” Elva dagar senare valdes Boel Flodgren, dåvarande rektor för Lunds Universitet, till särskild utredare. I maj 2000 presenterades en 260-sidig rapport med titeln ”Mångfald i högskolan – reflektioner och förslag om social och etnisk mångfald i högskolan” (SOU 2000:47). Rapporten mynnade ut i ett antal ”överväganden och förslag” där regeringen bland annat gav i uppdrag åt ”universitet och högskolor, att upprätta handlingsplaner för etnisk mångfald.” Ambitionen var att lyfta mångfalden från perspektiv till norm. Kort därpå, i regleringsbrevet för budgetåret 2002, vann uppdraget laga kraft.
Det fanns också en morot med i bilden. Rapporten rekommenderade regeringen att under en femårsperiod avsätta 2,5 miljarder till lärosätenas mångfaldsarbete för att därefter, som det stod, "överväga om resurstilldelningen ska variera med graden av framgång i mångfaldsarbetet".
Vad hände sen? Hur svarade lärosätena på uppmaningen från S att göra mångfalden till akademisk norm? Det är en viktig fråga. Statsvetaren Lennart Lundqvist skrev att “universiteten är ett lackmustest på ett samhälles motståndskraft mot ideologiska påtryckningar.” Om inte vi kan hävda vårt oberoende kan nog ingen annan göra det heller. Men autonomin kom av sig. På samtliga svenska lärosäten började man genast sammanställa “mångfaldsplaner” som med nervös opportunism kopierade retoriken från den socialdemokratiska mästertexten ”Mångfald i högskolan”. ”Mångfald ger kvalité!” ropade alla med en röst, men när jag senare intervjuade en av författarna till ”Mångfald i högskolan”, och frågade: ”Hur vet ni att mångfald ger kvalité?”, blev svaret: “Det vet vi inte.” Mångfald i högskolan är för övrigt en lite märklig skapelse. Begreppet ”mångfald” förekommer i positiva ordalag ungefär 500 gånger på 125 sidor eller fyra gånger per sida i rapporten. Som en jämförelse berättar författaren Arthur Koestler att en kommunist under Stalineran nämner ”Lenin” i sin bok ”på nära hundra ställen”. Den socialdemokratiska rapporten överträffade lojaliteten i en totalitär stat med faktorn tjugo.
Hur gick det då med rapportens utfästelse om 500 miljoner under fem år till de lärosäten som kunde visa framfötterna i mångfaldsarbetet? Det var ett förslag – inte ett löfte. Den socialdemokratiska rapportens förslag vann inte gehör hos den socialdemokratiska regeringen. Det slutliga beloppet stannade vid 120 miljoner fördelat på tre år – fem procent av den ursprungliga utfästelsen. För S-regeringen var det en framgång såväl politiskt som ekonomiskt. I princip utan kostnad hade mångfald blivit grundpelare inom svensk högre utbildning.
Men var inte åtminstone rapportens grundidé viktig? Det handlar ju, stod det i "Mångfald i högskolan", om att "öka mångfalden med avseende på ... etnisk bakgrund". Jo, idén är viktig, men enligt rapportens egna källor var pessimismen överdriven. Enligt all statistik som rapporten så otvunget åberopar fanns det ingen diskriminering mot anställda eller studenter med utländsk bakgrund. Vad gäller de anställda fanns det faktiskt dubbelt så många utifrån som i samhället i övrigt. Icke-svenska studenter då? Jo, det fanns en liten underrepresentation, men den berodde nästan uteslutande på klass – det vill säga att ungdomar utifrån tillhörde lägre socialgrupper. Det fanns, noterade man, "inga uppgifter som tyder på att personer med utländsk bakgrund ... skulle missgynnas i rekryteringen till högre utbildning".
Det var ju intressant. Vi hade alltså "Mångfald i högskolan" – en 260-sidig regeringsrapport som med myndig röst påpekade att svenskarnas etniska privilegium inom högre utbildning måste få ett slut. Vi såg inställsamma mångfaldsplaner som kopierade regeringsrapportens självspäkande moralism. Mattorna rullades ut för mångfaldskonsulter som förklarade att etniska minoriteter måste inkluderas inom högskolan, och vi hade hundratals administratörer, dekaner, uppjagade prefekter, journalister och politiker som gick till storms mot en etnisk diskriminering inom högskolan – som inte existerade. Vad som däremot fanns var en nyvänster driven av en fiktiv masochistisk vision om Sveriges "strukturella rasism", och med en läskande visshet om att alltsammans strax kunde bytas in mot befordran och klingande mynt. Denna kollektiva svindel är i korthet historien om hur det svenska universitetet blev multikulturellt.
Göran Adamson,
docent i sociologi, författare till "Svensk Mångfaldspolitik – En kritik från vänster"
Nyutgåva hösten 2019.
