Sune Söderkvist: Vem är egentligen kristen?

Hjärtats tro och munnens bekännelse är det som enligt Bibeln avgör vem som är kristen. Dopet är viktigt men inte avgörande, skriver Sune Söderkvist.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Frågan om någon som säger sig vara kristen i verkligheten också är kristen har varit aktuell ända sedan aposteln Paulus tid. När han som nykristen kom till Jerusalem för att försöka ansluta sig till lärjungarna där var alla rädda för honom, eftersom de inte trodde att han var lärjunge. (Apg 9:26). På senare tid har Migrationsverket i Sverige haft samma problem att avgöra huruvida konvertiter som sökt asyl i Sverige verkligen är kristna. I mars 2018 hölls en global Lausannekonsultation om nominell kristendom i Rom. Man försökte där formulera vissa kriterier för att en människa verkligen kan betraktas som kristen och inte enbart som namnkristen.

Vad menas då med att någon är kristen? Termen kristen användes första gången i Antiokia. Det var där som lärjungarna först började kallas kristna (Apg 11:26).

En kristen är således en lärjunge till Jesus Kristus; en person som tror på Jesus Kristus och lever i hans efterföljd. För en sådan människa gäller enligt Jesus själv att: ”Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö”(Joh 11:25–26).

Aposteln Paulus syn på vem som verkligen är kristen sammanfattas väl bäst i Romar­brevet kapitel 10 verserna 9–10: ”Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst. Ty med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst.

Enligt Bibeln är således begreppen lärjunge, kristen och frälst synonyma, och det som krävs för att tillhöra denna kategori människor, som vi också kallar den kristna församlingen, är hjärtats tro och munnens bekännelse. En namnkristen kan då beskrivas som en person som har munnens bekännelse men inte hjärtats tro och är därför ingen lärjunge.

I vissa sammanhang tycks man mena att alla som är döpta (barndöpta eller vuxendöpta) därmed också är kristna. Så vitt jag har uppfattat saken menar i alla fall Svenska kyrkan att barn som döps därmed blir kristna. I sin artikel ”EFS-säger nej till barnvälsignelseakt” i Dagen (25 juni) uttrycker teologen Tomas Nygren sig som att ”… det är Gud som handlar och ger nytt liv, oavsett om den döpte är vuxen eller ett litet barn.” Att någon får nytt liv är ju ett annat sätt att uttrycka att någon blir kristen. Enligt mitt kortfattade bibelstudium ovan räcker det uppenbart inte med dop för att man ska kunna betraktas som kristen, men många människor som är döpta tror att man därmed är kristen och för evigt frälst.

Det är naturligtvis djupt problematiskt att Svenska kyrkan lurar människor till att tro att man är frälst därför att man är döpt. Man döper därmed människor till namnkristendom.

Barndopsförespråkare hänvisar gärna till Jesusorden: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte! Ty himmelriket tillhör sådana”(Matt 19:14). Jo visst säger han så, men han säger inte att man ska döpa barnen så att de blir hans efterföljare. I själva verket innebär detta Jesusord att barn tillhör honom från födelsen och därmed automatiskt är kristna. Först senare när barnet växer upp och blir medvetet om rätt och fel, synd och straff, himmel och helvete etcetera krävs ett medvetet val för att man ska kunna kalla sig kristen.

Barndop nämns inte någonstans i Nya testamentet. Barndop måste därför anses vara usel teologi, som dessutom lurar människor till namnkristendom.

Hur ska man då kunna avgöra om en människa verkligen har hjärtats tro? Paulus tar upp frågan i sitt första brev till församlingen i Korint, där han bland annat säger: ”Vet ni inte att inga orättfärdiga skall få ärva Guds rike? Bedra inte er själva! Varken otuktiga eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utövar homosexualitet eller de som låter sig utnyttjas för sådant, varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare skall ärva Guds rike” (1 Kor 6:9–10).

I vissa sådana här uppenbara fall kan man således dra slutsatsen att hjärtats tro saknas. Att med bestämdhet kunna uttala sig om att en människa verkligen har hjärtats tro är däremot inte möjligt. Hjärtats tro kan ingen människa utgrunda utan endast vår Gud. Generellt är det därför vanskligt att ställa upp yttre kriterier för vem som kan betraktas som kristen ”på riktigt”, som man gjorde på Lausannekonsultationen och som Migrationsverket försökt göra.

För Migrationsverkets del borde det vara tillräckligt med att en människa avsagt sig Islam för att man inte ska skicka tillbaka dem till vissa länder där detta tilltag bestraffas lika hårt som konvertering till kristendom.

Slutligen vill jag poängtera att dopet är viktigt. Dopet är en lydnadshandling som är instiftad av Jesus själv: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn” (Matt 28:19). Likväl är dopet inte avgörande huruvida en människa är kristen eller inte. Enligt de ovan citerade bibelorden (Joh 11:25–26 och Rom 10:9–10) är det inte ens nödvändigt att vara döpt för att bli frälst.

Sune Söderkvist,

Linköping

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (59%)
  • Nej (31%)
  • Vet inte (10%)

170 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.