Vi har medmänskligt ansvar

I en debattartikel i Dagen (23 augusti) kritiserar Lars F Eklund Sveriges kristna råd (SKR) och rådets största medlemskyrka Svenska kyrkan. Huvudämnet för hans inlägg är migrationsfrågor, bland annat de i sommar förändrade reglerna vad gäller anhöriginvandring.

Det stämmer att kyrkorna tillsammans genom SKR länge verkat för en ökad möjlighet till anhöriginvandring, bland annat genom Juluppropet. Vårt krav har varit att även anhöriga till dem som fått uppehållstillstånd som ”alternativt skyddsbehövande” – alltså inte klassats som ”flyktingar” i utlänningslagens mening – ska kunna ansöka om att få förenas med familjemedlemmar i Sverige.

Om exempelvis pappan i en familj fått uppehållstillstånd som "alternativt skyddsbehövande", menar vi att det är rimligt att hustru och barn ska få leva tillsammans med honom. Det är verkligen inte bara en fråga om humanitet. Forskning och erfarenheter ifrån Sverige och andra länder visar att familjer som återförenas har större möjligheter att integreras in i samhället och som bidrar till ett mer hållbart samhälle i stort.

Angående uppgiften kring 310 000 ”nyanlända” som Eklund lyfter upp tror vi att det är en feltolkning. I Migrationsverkets prognos från juli går det att utläsa är att myndigheten beräknas bevilja runt 87 800 nya personer tillstånd på anknytning eller asyl, vilka kommer kommunplaceras, under perioden 2019-2022. Det kan läsas under kolumnen ”nya asyltillstånd och inresta anhöriga”. Det skulle i så fall motsvara ungefär 303 nya personer per kommun i Sverige under de kommande fyra åren.

Eklund tar vidare upp begreppet "etisk vägledning" och säger sig efterlysa sådan från SKR. Det han i de följande styckena uttrycker att han vill ha är dock snarare en lista på politiska åtgärder. Att resonera kring möjligheter till anhöriginvandring och därmed följande möjlighet till bättre integration och trygghet för individer som fått skydd i vårt land är, enligt vårt sätt att se, ett tydligt exempel på just etisk vägledning. Men vare sig ett nationellt kristet råd eller någon av dess medlemskyrkor är politiska partier.

Det är de politiska partierna som har väljarnas uppdrag att fatta politiska beslut och förverkliga god, välavvägd och human politik, med inriktning på det gemensamma goda. Och detta bör man göra med utgångspunkt dels i den politiska vilja som kommer till uttryck på valdagen, dels utifrån en sammanvägning av de önskemål, krav och opinionsyttringar som framförs av organisationer och enskilda väljare under perioderna mellan valen.

I denna sammanvägningsprocess menar vi att de politiska partierna i alldeles för liten grad tagit hänsyn till de erfarenheter som förmedlats av kyrkorna och civilsamhället. Den rädsla och oro som drivit de mer alarmistiska och negativa rösterna i debatten anser vi behöver bemötas med korrekt information. I de sammanhangen våra medlemskyrkor och församlingarna verkar, i stor utsträckning i det tysta, sker många mänskliga möten och där görs stora medmänskliga insatser.

I det formande av politiken som regering, riksdag och politiska partier arbetar med måste självklart mängder av svåra avväganden och prioriteringar göras, också kopplade till samhällsekonomin. Det är dock angeläget att ställa frågor till politikerna och andra som deltar i samhällsdebatten om varför det ofta är migrationen som påstås vara den avgörande faktor som tar resurser från andra viktiga samhällsområden. Varför inte ägna mer tid och kraft åt att till exempel försöka stävja den flykt från gemensamt ansvar som görs genom undanhållande av skatt och liknande, och därmed säkerställa att mer resurser kan fördelas till alla angelägna samhällsområden?

Eklund vill gärna göra en rangordning när det gäller vilka medmänniskor vi, som personer, kyrkor och nation har ansvar för; det är de som finns intill oss och som är mest lika oss vi har ansvar för och förpliktelser mot, tycks vara hans slutsats. Vi menar dock att den breda kristna traditionen genom tiderna förmått hålla samman perspektiven "nära" och "långt borta", ­ genom till exempel missions- och bistånds­arbete. När nu de människor som tidigare var långt borta kommer nära, försvinner inte det medmänskliga ansvaret. Det finns kvar, med behov som behöver mötas värdigt och humant. Där finns kyrkorna med, i allra högsta grad.