Vi måste kunna se varandra i ögonen efter corona

Kvinnan på en stormarknad i Australien drar fram kniven i en konfrontation över toalettrullar och i ett annat land manar kassörskorna de bråkande till medmänsklighet. Student med kinesisk etnicitet misshandlas på Londons gator och demonstranter välkomnar kryssningspassagerare genom att kasta stenar på dem. Misstänksamhet, egoism och egennytta går tydligen hand i hand med coronavirus.

Varje dag läser vi någonting om förakt mot myndighetspersoner, beskyllningar och idiotförklarningar mot andra och mot varandra. Coronaviruset riskerar ta fram det värsta i mänskligheten.

När kriget bröt ut i Bosnien på 1990-talet tänkte många "det kommer aldrig att ta slut". Matbrist, vattenbrist, hysteriska domedagspredikanter, avspärrade vägar, obehagliga kontrollpunkter, utegångsförbud, förödelse och död blev en del av den nya vardagen.

Det verkade aldrig ta slut och de flesta var rädda och oroliga och visste inte vad de skulle göra. Jag var själv drygt arton fyllda, villrådig lika mycket som skrämd och begick många misstag.

Misstänksamhet, rädsla och egoism drev oss stundtals blint och tog ibland fram det sämsta som vi alla bar inom oss. Några såg dock chansen till egenvinning och med hjälp av krisen förökade sina materiella rikedomar. Ingen annans liv verkade vara lika viktig som deras egna.

"Vänskapen", medmänskligheten och egoismen kunde mätas på många olika sätt och ibland bokstavligt med hjälp av en bit av bröd. Vi slogs inte om toalettrullar men ibland kunde "vänner" bokstavligt lyfta näven på grund av en bit bröd och finna sig i att den ena hade två bitar och den andra inget.

Någon var också tvungen att bära skulden för allting, både för folkets men även för mitt eget elände. Någon måste stå till svars för min olycka och syndabockar hittades snabbt i alla sammanhang. Anklagelserna och beskyllningar östes ur vårt inre och även syskonen pekade förebrående fingrar mot varandra.

Krisen och kriget tog dock slut och därefter tvingades vi se varandra i ögonen igen, återvända till platserna och till relationerna. Såren var svåra att hela. "Med orättvisan kan man ta sig igenom hela världen men man kan aldrig komma tillbaka", säger Dostojevskij. Det sönderskjutna hemmet kunde snabbt byggas upp igen men de relationella spåren vi lämnade efter oss och den ruinerade tilliten var mycket svårare att återuppbygga.

"I medgången prövas inte vännen och i nöden förblir inte ovännen dold" står det i Syraks bok. I tider av kriser blir det lättare avslöjat vilka vi är och vad vi egentligen bär inom oss. Det som, medan det går bra för oss alla, kan maskeras i fina gester, ord och poängsamlande gärningar, det avslöjas lättare i nöden.

Stormarna brukar åtföljas av åskan och dunder men sedan kommer de klara och soliga dagar. Det kan vara värt att begrunda i dag då många, med all rätt, uppmanar till solidaritet och medmänsklighet. Man bör inte kunna strunta i andra medmänniskors behov bara därför att man själv, tillsammans med alla andra, hamnat i samma nöd.

Även den här coronakrisen kommer en dag att ta slut. Mycket kommer att bli sig likt. Hyllorna kommer åter att bli påfyllda, de förlorade aktier kommer åter att klättra, evenemangen kommer att dras i gång, gränserna kommer att öppnas, flyget kommer att gå igen och toalettpapper kommer återigen att användas för det de är egentligen tänkt från början.

Men vissa saker kommer aldrig att bli likadana, då den här krisen på många sätt kommer att visa vilka vi är och vad vi egentligen bär inom och har lämnat efter oss.

Alla är vi drabbade och det jag säger, gör eller låter bli att göra, mot mina medmänniskor kommer att kommas ihåg på ett eller annat sätt.

Åter kommer vi att behöva mötas och säga "god morgon" till våra grannar, se arbetskamrater i ögonen, promenera på samma gator, möta de äldre och de mer utsatta som har precis lika stor rätt till varorna på hyllorna som vi.

Även efter denna hysteri behöver vi leva under samma himmel och se våra medmänniskor i ögonen igen. Vad ser de då i mig?

Många "vänner" kan likt ångan dunsta av i kristider och andra kan komma att födas ur nödens famn. Några kommer att visa dåliga sidor och några andra har redan börjat ta fram det bästa ur sitt inre och hjälper dem som behöver deras hjälp.

Var kommer jag att stå? Jag önskar att jag, oavsett hur villrådig och rädd jag än är, ändå begår färre misstag än tidigare och att min ”persona”, den mask vi alla bär, håller även efter corona­krisen. En vän i nöden är en sann vän: "a friend in need is a friend indeed”.

Darko Maric, lärare