Home of Peace i Bangladesh låter barn gå i skola i stället för att giftas bort

Dålig skolgång, barnarbete och äktenskap i tidiga tonåren. Så ser livet ut för många fattiga kristna i Bangladesh. Fattiga kristna i Bangladesh skickar sina barn till internatskolan Home of Peace för att de ska slippa barnarbete och tonårsäktenskap.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

När solen är på väg ner och dagen blir mildare, rusar och skrattar femtio flickor över fotbollsplanen på internatskolan Home of Peace i norra Bangladesh. Det är fri tid och fri lek, och alla barn får göra det de helst tycker om.

I utkanten av gräsmattan sitter två flickor på huk, med huvudena tätt intill varandra, och deras blickar är riktade ner i marken. De är sex år, men småväxta, och jag kan först inte förstå vad de leker. Det ser ut som om de plockar ogräs.

Hjälpte till i hemmet

De båda flickorna kommer inte från trakten, de är från gränsområdet intill Myanmar där bergsfolken bor, de med andra språk och traditioner än majoritetsbefolkningen bengalerna. Den ena flickan heter Pushpani Kumi och hon är 70 mil från hembyn och sitt folk kumis. Hon är långt från föräldrarna, från moderspråket och också från det dagliga arbetet. För hon fick säkert hjälpa till i hemmet redan som liten. Den enkla leken kan vara en påminnelse om det gamla livet, det som hon lämnat bakom sig.

"Var ledsen i en månad"

– När hon kom hit så fanns det ingen annan som kunde tala hennes språk, så ingen förstod henne. Hon var väldigt ledsen i en månad. Men sedan insåg vi att det fanns en flicka som faktiskt kunde några ord, och när vi parade ihop dem så vände det.

Det berättar Popy Florence Lakra, som är rektor på skolan och som verkar känna nästan alla de 575 barnen som bor och studerar här. En del av barnen kommer från trakten omkring skolan, men det är en stor blandning. Det talas 15 språk, och flera av barnen har ansiktsdrag som mer påminner om burmeser eller tibetaner, det är bergsfolkens barn.

Brutalt - men en väg ut

För en svensk kan det tyckas brutalt att skicka iväg sin sexåring till andra sidan landet. Och de barn jag pratar med berättar att de sörjde när de lämnades här, men ingen av dem klandrar i dag föräldrarna för det. För barnen är valet lätt, ja, det är knappast ens ett val, internatskolan är något självklart gott.

Skolan ger dem en möjlighet att göra en klassresa som vi i Sverige knappt kan föreställa oss. De kristna lever ofta längst ner i samhället, speciellt bergsfolken, de diskrimineras och har inte samma möjligheter till skolgång. Här kan de ta steget från en tillvaro med hårt arbete på fälten till ett liv där de kan läsa och skriva, de kan bli lärare och tjänstemän, även om det är svårt att komma in på de mest åtråvärda utbildningarna för att bli läkare, advokat eller civilingenjör.

– Men vi har en elev som nu är tandläkare i Dhaka, säger Florence stolt.

Barnen sover i stora salar, pojkarna för sig och flickorna för sig. Gemenskapen är tät och eleverna tar stort eget ansvar. De äldre eleverna tar hand om de yngre, och hjälper till exempel till med tvätt.	Foto: Jonatan Sverker
Foto: Jonatan Sverker

Samling varje morgon

Hon visar runt på området. Pojkarna och flickorna bor i var sitt hus som båda rymmer stora sovsalar. Allt de äger och har finns i den egna sängen, vid huvudändan har varje barn staplat kläder och några skolböcker.

Varje dag inleds med en morgonsamling. I den stora samlingslokalen sätter sig alla barn på led och lyssnar på en andakt. När det sedan blir tid för bön ställer de sig på knä och ber intensivt, speciellt de yngre barnen, som ber för föräldrar, för hemmet, för att de ska klara nästa prov.

Därefter blir det exercis på gräsplanen utanför. I varje skola i Bangladesh är det obligatoriskt att sjunga nationalsången, men här har en gammal officer även infört ett kort träningsprogram. De äldre eleverna genomför det kanske inte med samma entusiasm som de yngre.

Disciplin är ett ledord på skolan. Varje dag inleds med andakt, exercis och nationalsång. Barnen lägger ner sin själ in i morgonbönen, och lägger fram de bekymmer de bär på.
Foto: Jonatan Sverker

 

Respekt för auktoriteter

Livet på skolan präglas av disciplin, men inte av kadaverdisciplin. Det finns i Bangladesh en grundläggande respekt för auktoriteter, men jag kan inte se några tecken på att barnen är skrämda till lydnad. Aga är också förbjudet.

– Tonåringarna vill förstås inte alltid följa reglerna. Det kan vara besvärligt. Men när vi hanterar det får vi ha i åtanke att jag och Florence var precis likadana när vi var tonåringar, så vi vet vad de går igenom, säger Chompa Elhrib, som tillsammans med Florence leder arbetat på skolan.

Barnens förmåga til lugn

Vissa lektioner har barnen i statliga skolor utanför Home of Peace, men ofta håller undervisningen där låg kvalité. För att en elev ska lyckas i skolan i Bangladesh krävs kompletterande undervisning, något som barnen får på internatet. Denna förmiddag är det sex klasser som sitter i den stora samlingssalen. Varje klass har sin egen lärare som undervisar, och det blir en kakofoni av lärarröster som ekar i den öppna lokalen.

Trots att klasserna inte är avskärmade från varandra verkar barnen kunna följa sin lärare. Det är svårt att tro att detta hade fungerat i en svensk skola utan att det lett till kaos. Barnen har ett lugn och en förmåga att koncentrera sig även under enkla förhållanden.

Albert Pratyarpan Mridha, som är grundaren av Home of Peace, suckar ändå. Bredvid samlingssalen står en halvfärdig trevåningsbyggnad.

– Det är inte bra för barnen att behöva sitta så som de gör. Vi saknar utrymme. Därför har vi planerat att bygga en riktig skolbyggnad, men just nu har vi inte pengar att fortsätta, säger han.

Vill ge barnen en chans

Albert är pingstvän och leder både Free Christian Churches of Bangladesh och det diakonala arbetet Agape Social Concern, som bland annat får stöd av Barnmissionen. Han hade själv en mycket enkel uppväxt, men fick möjlighet att utbilda sig. Nu vill han ge så många barn som möjligt samma chans.

– Genom Home of Peace kan många barn bryta fattigdomens bojor och vi kan ge dem verktyg att säkra en framtid där de kan livnära sig själva och sina familjer, säger han.

Han pekar på att utbildningen ger barnen möjlighet att undgå barnäktenskap och barnarbete, och i förlängningen hoppas han att skolan kan förändra värderingar kring barn och utbildning i hela samhällen. Florence säger att den största utmaningen för skolledningen faktiskt inte är studenterna utan föräldrarna. Efter varje jullov och skollov måste hon och Chompa ägna tid åt att övertala somliga av föräldrarna att låta barnen återvända.

Det är fortfarande många barn i Bangladesh som inte får en bra skolgång, det gäller speciellt barn som tillhör landets minoriteter. Men Pushpani Kumi kommer att lära sig läsa och att räkna.
Foto: Jonatan Sverker

Vill gifta bort flickorna

– Föräldrarna kan tycka att de nu har lärt sig tillräckligt, och att de i stället ska bidra genom att arbeta hemma. Vad det gäller flickorna vill föräldrarna ibland gifta bort dem när de är 14 år. Men barnen brukar få komma tillbaka efter många samtal, säger hon.

När jag träffar Pushpani Kumi igen är det läxläsning i matsalen. Hon är böjd över sin mattebok och nu plockar inte fingrarna ogräs, hon tar i stället hjälp av dem när hon koncentrerat adderar två och tre.

 

 

Fyra barn på Home of Peace om sina framtidsdrömmar

Vuimawi Kim Bawn, årskurs nio:

Foto: Jonatan Sverker

–  Jag växte upp i en fattig kristen familj, med en pappa som är bonde. Han äger dock inget eget land, utan får hjälpa till hos andra. Skolan låg väldigt långt bort och det fanns ingen möjlighet för mig att studera.

– Jag fick möjlighet att komma hit när jag var 13 år gammal. Jag var ledsen i början. Jag kunde inte tala bengali ordentligt, och jag minns att jag grät i matsalen. De yngre eleverna skrattade eftersom de tyckte jag var för gammal för att vara ledsen.

– Men sedan fick jag vänner och nu känns allting bra. Jag är väldigt tacksam och glad över att få vara här. Här lär jag mig väldigt mycket som jag kommer ha användning för i hela mitt liv. Jag vill fullfölja det jag drömmer om. Om jag inte kommit hit hade jag inte fått någon utbildning alls.

– Mitt mål är att bli läkare, för att hjälpa mitt folk som inte alls får tillräckligt med hjälp.

 

Chaity Minji, årskurs nio:

Foto: Jonatan Sverker

– Jag tillhör oraon-folket, som har lägst utbildningsnivå av alla i Bangladesh. Mina föräldrar skickade mig inte till skolan utan till att arbeta på fältet. Från min by var det 12 kilometer till skolan med buss, och mina föräldrar hade inte råd att betala biljett. Dessutom skulle det vara otryggt för mig att åka buss varje dag.

– Jag har tre syskon och min pappa hade inte råd att försörja oss. Min pappa tänkte en dag att han ville ge mig ett bättre liv, därför kontaktade han församlingens pastor som kände till Home of Peace.

– Jag var bara sex år när jag kom hit, och jag tänkte på mina föräldrar hela tiden. Först pratade jag inte med någon annan på skolan, men en äldre flicka tog hand om mig och jag började få vänner.

– Om jag inte fått utbildning här hade jag inte gått i skolan utan fått arbeta på fälten. Jag hade kanske blivit bortgift när jag var 14 år, eftersom föräldrarna då fått en mun mindre att mätta. Nu kan jag fullfölja mina drömmar, jag vill bli lärare i min hemby eftersom skolgången är så dålig där.

Shohao Hembrome, årskurs sju:

Foto: Jonatan Sverker

– Min skola låg nära, men jag var dålig på att gå dit. Jag hade vänner som hade dåligt inflytande på mig, som inte förstod varför man skulle gå i skolan. Vi var den enda kristna familjen i byn, och i församlingen tyckte de att det gick utför med mig. Mina föräldrar drömde också om att jag skulle få utbildning. Så jag sändes hit när jag var nio år gammal.

– När jag lämnades här saknade jag mamma sjukt mycket. Men efter en månad vände det. I dag har jag lärt mig att studera, jag har lärt mig disciplin, det hade jag aldrig fått annars. Och jag har inte vänner som har dåligt inflytande över mig.

– Min mammas dröm är att jag ska bli gränsvakt, och det är också min dröm. Tack vare utbildningen kan jag lyckas med det.

Philip Tripura, årskurs tio:

Foto: Jonatan Sverker

– Jag är äldsta barnet i en familj på sex. Jag fick ingen utbildning, jag visste knappt vad skola var för något. Vår by ligger i tät djungel, det tar en dags vandring till fots att ta sig till marknaden. Min pappa är bonde och han hade ändå funderat hur han kunde ge sina barn utbildning, trots att han var så fattig. 2010 sände min pappa mig till en koranskola, trots att vi är kristna. Han tänkte att det ändå är bättre än ingen utbildning alls.

– Men jag vantrivdes där och rymde efter nio månader. Sedan arbetade jag hemma i två år.

– En av mina systrar fick börja på Home of Peace, men pappa sa nej till att jag skulle börja där. Han ville inte ändra sig. Då pratade jag med mamma, som lovade att betala resan hit, och hon pratade med pastorn utan att pappa visste om det. Pastorn lyckades sedan övertala pappa, så han var också med på det. Om jag inte fått chansen hade jag jobbat på fältet hela livet, jag hade kanske hamnat i missbruk som många gör.

– Nu är pappa glad över att jag studerar och jag är glad och tacksam till Gud och pastorn. Min dröm är att bli missionär, för alla har inte hört talas om Jesus i mitt folk.

Läs också Svenska satsningen Mission Barnabas lär kvinnor i Bangladesh att läsa

Kristen tro och religion i Bangladesh

Närmare en miljon människor, eller cirka en halv procent av befolkningen, är kristen. Majoriteten är muslimer. Landet har präglats av större tolerans än många andra muslimska länder, och de kristna kyrkorna har rätt att evangelisera. Invånarna har också enligt lagen rätt att konvertera, även om det kan medföra trakasserier från familj och andra.

Flera av de evangeliska kyrkorna växer. Animister, hinduer och även muslimer blir kristna.

Många kristna tillhör olika minoritetsfolk, som ofta diskrimineras i samhället. Dessa folk har ofta lägre utbildningsnivå än den övriga befolkningen.

HBTQ-tavlan