”Naturligtvis är jag fortfarande mamma, men inte mamma i funktion på samma sätt”

Katarina Svedman befinner sig i en nyorienteringsfas. De två sönerna har flyttat hemifrån och själv har hon återvänt till sin hemby Njutånger. Och nu fyller hon 55. 

Hon trodde att hon var förberedd på det som skulle komma: att barnen lämnar boet och testar sina vingar är ju precis som det ska. Det är glädjande att de hittat flickvänner, skapar sina egna liv. Men ändå är det svårt att smälta det nya, tycker Katarina Svedman, som levt ensam med sina barn sedan skilsmässan för knappt tjugo år sedan. 

– Det är tufft att gå från att vara den viktigaste personen i deras liv och ha den stora omsorgen, både praktiskt och känslomässigt, till att plötsligt inte ha det längre. Naturligtvis är jag fortfarande mamma, men inte mamma i funktion på samma sätt. Jag känner: Oj, vem är jag nu? 

I tanken har Katarina Svedman behövt återvända till sitt eget vuxenblivande, tiden då hon frigjorde sig från sin familj. Hon minns att hon inte alltid uppskattade sin mammas råd. 

– Men det gäller att hitta en balans. För jag vill ju fortfarande vara en del av mina söners liv. Ibland säger förnuftet en sak och känslorna en annan, men man får också acceptera att de behöver sitt utrymme, samtidigt som jag nu får utrymme för annat.

Kroppen beter sig annorlunda

För många kvinnor sammanfallet barnens utflyttning med klimakteriet, poängterar Katarina Svedman. Samtidigt som hon har behövt bearbeta saknaden över att inte ha sina söner lika nära sig, har hon fått acceptera att kroppen inte beter sig som den brukar. Musklerna försvagas, sömnen rubbas, det är lättare att gå upp i vikt. Dessutom blir hon känslomässigt instabil och lättsårad, märker hon. 

– Det är lätt att bli hård mot sig själv och tro att det är ens eget fel, men jag försöker tänka på det som när jag var gravid – det är ju samma hormoner som spökar. Då var jag bättre på att lyssna på kroppen, vara snäll mot mig själv, acceptera att jag behövde vila eller äta. 

Fängelsepastorn: Det är inte modernt att säga förlåt

Samtidigt försöker hon hålla i gång, tycker om att träna, vandra i naturen, åka skidor – och att dansa. Som ung fick hon lära sig foxtrot och bugg tack vare fritidsledarna i skolan och genom åren har hon lärt sig mer genom olika kurser. Hon går också ofta ut och dansar. 

– Eftersom jag lever själv har dansen varit ett forum där jag träffat människor. Allra bäst är somrarna då jag packar fikakorgen och åker på logdans. Det är så härlig musik, så mycket rörelseglädje och sampel. Under väldigt enkla former delar man en passion med andra. 

Bor i kyrkan

I samband med att sönerna flyttade hemifrån kände Katarina Svedman att boendet i Hudiksvall var för stort. Hon letade efter något mindre i samma stad, men fick sedan nys om att vaktmästarbostaden i EFS-kyrkan i barndomsbyn Njutånger skulle hyras ut. Hon var redan engagerad i församlingen, så flytten kändes naturlig. 

– Så nu bor jag på övervåningen och jobbar delvis på undervåningen!

Lösningen har visat sig gynna alla. Arbetet som Saltkoordinator för EFS Mittsverige med fokus på barn och familj sker mestadels på distans, och Katarina, som är en social person, gläds åt att slippa vara helt ensam på sitt hemmakontor. Hennes lilla datorhörna i kyrkan har dessutom blivit en hjälpstation för äldre som behöver hjälp med det digitala. En dag i veckan håller hon kyrkan öppen för vem som helst att komma på besök, vilket har blivit ett sätt att knyta kontakt med människor i byn. Hon har blivit kyrkans alltiallo. 

EFS, som är en missionsrörelse inom Svenska kyrkan, har funnits i Katarina Svedmans liv sedan hon var liten. På konfirmationsläger på en av rörelsens gårdar tog hon som tonåring beslutet att helhjärtat följa Jesus. Redan som 17-åring fick hon leda barnkören i sin församling och kände att det var något hon ville satsa på. 

Här dansar Equmeniakyrkans pastorer loss på samfundets vinterkonferens

Brinner för generationsmöten

På ett sätt är cirkeln sluten: numera leder hon en Soul Children-kör och arrangerar läger där människor får möjlighet att möta Gud – och varandra. Katarina Svedman brinner för att skapa mötesplatser för olika generationer, bland annat på Brogården som är en lägergård och vandrarhem i Njutånger där hon tillbringar stor del av somrarna.

– Människor i olika åldrar har så mycket att ge varandra. Jag känner hur jag själv blir stärkt av att få arbeta både med barn och äldre. Jag får ta del av de äldres erfarenheter men också av barnens frågor och självklara gudstro. Det är underbart!