Alla varningslampor blinkade för vårt äktenskap – men vi har hållit ut 

Författaren Larissa Philips var säker på att hennes äktenskap var kört. Ungefär åtta år hade gått. Den djupa relationskrisen berodde inte bara, skriver hon, på det gamla vanliga: bråk om pengar och om vem-som-gör-vad-och-hur-ofta. ”Det var djupare än så”, skriver hon. ”Det var grundläggande, olösligt och centralt. Vi hade vuxit ifrån varandra. Vi var för olika. Det var inte reparerbart.” 

Hon drömde, som man gör, om livet som ogift, om att äntligen slippa släpa på tyngden av en annan vuxen människa.

Erik Helmerson Erik Helmerson

Ledarskribent på Dagen

Och så gick det som det faktiskt ofta går. Larissa Philips och hennes man lagade det som var bortom lagning. En del problem fixade de själva, andra löstes av Gud eller livet. Barnen blev äldre, de hittade en billigare och mer familjevänlig bostad. ”We stuck it out”, skriver hon. Vi höll ut. Rubriken på hennes mycket läsvärda essä, på sajten The free press, lyder ”Jag trodde mitt äktenskap var över. Sedan stannade jag kvar i det.”

Färre människor skiljer sig i Sverige. 2000-talets kurva gick uppåt till 2013, sedan har den brutits. 

Om det är slump eller trend vet jag inte, men det minskade antalet förvånade mig. Mina sociala medier kokar av heterosexuellt relationsmissnöje. Nästan alltid är det kvinnor som klagar på sina män: de är ouppmärksamma, lata, egocentriska, de ser bara till sina egna behov (tv-spel och scrollande) och agerar inte som kuggar i den kärlekens vardagsmaskin som en familj ska vara.

I samband med lanseringen av Amanda Romares nya bok ”Judas” har författaren anklagats för manshat: ”Det verkar inte finnas några gränser för vad en heterotjej får säga till sin pojkvän”, skriver Sanna Samuelsson om boken på Aftonbladet Kultur. ”Banta, träna, ta på dig de här kläderna, sitt inte och andas så där högt, det låter äckligt. Det verkar vara en jargong, som jag inte förstår. I en lesbisk relation hade det kallats för psykisk misshandel.”

För många år sedan var det lite tvärtom i den anekdotiska bevisningens värld. Då hade jag flera män i min relativa närhet som lämnade sina fruar för andra kvinnor. Det sades väl aldrig rätt ut, men ett skäl tycktes oftare än inte finnas i bakgrunden: hustruns sexuella intresse hade efter några år och barn minskat mot noll. Den nya kvinnan bekräftade däremot mer än gärna mannen sexuellt. (Sedan tycktes det som att den nyas entusiasm avtog efter en tid – vem kunde ha anat?)

Jag vet åtminstone ett par män som några år senare ångrade sig. Vi borde ha kunnat lösa sexdilemmat, tänker de. Priset jag betalade var att jag bara fick halva tiden av mina barns uppväxt.

Finansminister Elisabeth Svantesson (M) skiljer sig

Det är helt enkelt oerhört svårt att göra kärlek. Att hålla ihop under ändlösa dagar av ”snömodd och makaroner”, för att använda min väns Stefans fantastiska formulering.

Ibland ska man definitivt inte göra det. I alldeles för många destruktiva relationer är det enda rätta att bryta upp. För kristna kan separation, för att inte tala om skilsmässa, förstås vara extra sårbart och skambelagt, men man ska vara mycket försiktig med att moralisera över andras livsval. Ingen vettig kyrka predikar väl heller att man ska fortsätta att leva ihop om en eller båda parter tar skada?

Men: det ligger också en stor fara i ett samtalsklimat och en populärkultur som hela tiden uppmanar människor att ge upp, bryta upp, bejaka sitt missnöje, se snabba lösningar och omedelbar behovstillfredsställelse, hela tiden spana efter det som på kort sikt verkar bättre än det som är just nu. 

Här har kyrkorna ett ansvar. Någon måste berätta den andra historien: att om man härdar ut, och arbetar för att det ska bli bättre, finns stora belöningar att skörda. Tvåsamheten kan bli ett litet paradis på jorden. Även om det kan ta tid. Jag tror att det var författaren Margareta Strömstedt som sa om relationer: ”De första trettio åren är svårast”.

Fredrik Wenell: Skilsmässa är ett misslyckande för kyrkan snarare än för paren

En mening ur Larissa Philips artikel har stannat hos mig. ”Vi är en komplicerad maskin”, skriver hon om sitt äktenskap, ”som helt enkelt fungerar riktigt bra.”

Jag känner igen mig, inte minst rent fysiskt. Jag och min fru är efter 35 år som ett dubbelpar i tennis, vi rör oss utefter varandra utan ord, vet att när den ena går på nät sjunker den andra tillbaka, om det är en yta som jag inte kan täcka vet jag instinktivt att hon står där. 

Ibland är tennisbanan ickemateriell, ibland utgörs den av vårt lilla kök: hon stoppar in två tallrikar i diskmaskinen samtidigt som jag böjer mig över henne och öppnar skåpet med glasen, vi behöver inte säga något, vi vet vad den andra sysslar med och våra kroppar har lärt sig ordlös anpassning.

Det finns många hot mot tvåsamheten. Snömodden, makaronerna – vardagen. Man får till slut nog av den andras ointresse av det man själv tycker är viktigt. Man blir förälskad i en annan utan att ha redskap att desarmera känslobomben. Familjen fastnar i ”ett kuperat landskap av olösta uppgifter där de små sysslornas tyranni avlöses av upptornande måsten”, som Kristofer Ahlström nyligen beskrev jobb- och småbarnskarusellen i DN. 

Jag och min fru har också haft våra nödlägen. Ibland blinkade alla lampor blodrött. Jag ser tillbaka och förvånas över att vi lyckades ta oss igenom kriserna. Det kan fortfarande komma fler.

Men vid de tillbakablickarna inser jag också hur oerhört privilegierad och tacksam jag kan vara att vi faktiskt gjorde det. Att vi stannade i något som vi trodde att var över.

Frida Park: De som vill göra det lättare att skilja sig glömmer bort barnen