“När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade sade han till sin mor: Kvinna, där är din son. Sedan sade han till lärjungen: Där är din mor.” (Johannes 19:26-27).
Du har alltid vetat att han kan dö. Hela tiden, varje dag, ända sedan han var riktigt liten och ni behövde fly till Egypten för att kung Herodes ville döda honom. Hotet är verkligt, alltid. Och nu står du här, många år senare, vid det kors som långsamt, plågsamt, dödar din son.
Du kan inte gråta, du kan inte ens ta in. Det är din son som hänger där. Han är viktigast i ditt liv, men inte du i hans. Det har han markerat, gång på gång. I templet som tolvåring sa han det: “Det här är mitt hem, hos min far.” När du ville hälsa på honom när han predikade: “Vem är min mor? Alla som vill höra ihop med min himmelske far är min familj.”
Bortvald. Det sved då, att du inte var mer värd än någon annan av hans följare, och du trodde att smärtan aldrig skulle lägga sig.
Men nu, här, vid korset, nu spelar inget av det där någon roll. Han kan välja dig, välja bort dig, det enda som är viktigt nu är kärleken som strålar genom ditt hjärta. Du skulle vilja hänga där i stället för honom. Om du kunde dö nu och hindra hans lidande skulle du göra det, lätt. Hans ögon, plågade, mörka, söker dina. Hans blick fladdrar till, landar bredvid dig, där Johannes står. Han flyttar fokus till dig igen, säger: “Mor, där är din son.” Ögonen fäster på Johannes. “Där är din mor.”
Och det är då tårarna äntligen kommer i dina ögon. Johannes lägger sin hand på din axel, ett tecken på att han nu är din familj. Och Jesus ögon sluts ett ögonblick. Du undrar om han orkar minnas, mitt i sin smärta, alla era samtal om vad som är en familj. För nu säger han, med sina sista krafter, att du hade rätt, du behöver en son, behöver den särskilda relationen.
Hans ögon öppnas igen, söker dina de sista stunderna i hans liv. Han vill dö älskad, medveten om att det finns någon där som vill göra alltför honom. Du är viktig, en mors kärlek behövs här.
“Mor, där är din son.” Det går upp för dig att han inte bara givit dig erkännandet att du behöver en familj, han har också utökat familjen bortom blodsbanden. Som han gjorde i templet. Som han gjorde med följarskaran. Familj är något större. För Gud är alla en familj. Och han är Gud.
Du skulle ha velat dö för honom. Men det blev han som dog för dig. Och uppstod för dig, som bara Gud kan uppstå. Du är hans mamma. Och han är din Gud. Ja, det är komplicerat, tänker du, Maria. Komplicerat, och underbart. Kaotiskt och fantastiskt, som familjeförhållandena i en familj där alla hör ihop, förenade av något större än blodsband, förenade av Guds kärleks eviga offer.
[ Daniel Ringdahl: Det dröjde innan Maria verkligen förstod vem Jesus var ]
