Carl-Henric Jaktlund.

Hotet från högerextrema gäller inte bara flyktingarna, utan även oss som inte håller med.

Carl-Henric Jaktlund
Gästkrönikör

Carl-Henric Jaktlund: Högerextrema ville sätta en yxa i mig

Alla som står i vägen för högerextremismen ses som fiender.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Valspurt, Uddevalla. ”Alternativ för Sverige”, partiet som till stor del vuxit fram ur SD:s ungdomsförbund och som önskade vässa radikaliteten, håller torgmöte och låter ett fiktivt flygplatsutrop fylla platsen: ”Det här är ett meddelande till alla resenärer som ska återvända till Afghanistan, Somalia, Irak, Rumänien, Syrien, Eritrea, Turkiet, Uzbekistan och Marocko. Era flyg är redo för avfärd, gå till gate, ombordstigningen börjar nu.” Partiledare Gustav Kasselstrand tar vid, med det allra största leende han kan uppbringa, och utbrister: ”Det är dags att åka hem, det finns ingen annan lösning, skicka tillbaka dem som missbrukat vår gästfrihet.”

Publiken jublar, alla utom de fyra killar med utländsk härkomst som zoomas in i det videoklipp från torgmötet som sprids på Facebook. Hos dem står inga Kasselstrand-leenden att finna. Och jag märker, trots att jag ser klippet i hemmets trygga soffa, hur rädslan kickar in även hos mig. För ett minne har vaknat i min kropp.

I slutet av 1990-talet arbetade jag som ungdomspastor i Pingstkyrkan Mullsjö, i en tid där det frikyrkliga fästet utanför Jönköping även var samlingsplats för kontrasterande krafter. Ett par tongivande personer i den lilla men växande svenska högerextrema rörelsen bodde på orten och likasinnade reste regelbundet dit.

Som kyrka såg vi en risk att Mullsjö inte bara skulle bli en samlingsplats för redan existerande högerextremister utan även grogrund för nya. På olika sätt försökte vi därför vara en tydlig motvikt, exempelvis genom en musikfestival mot rasism. Arrangemanget fick rejält genomslag, och kort därefter kom bakslaget.

Nästa gång det var högerextrem samling i byn så hade kyrkans ungdomskafé öppet i vanlig ordning. En av grabbarna, som emellanåt besökte oss, kom instörtande. Med flackande blick sökte han efter mig och skrek: ”Jag var på träffen vid sjön och de säger att de ska leta upp dig och sätta en yxa i dig – stick härifrån!”

Det kändes överdrivet men polisens råd var tydligt: ”Åk omedelbart därifrån och sov på hemlig adress resten av helgen”.

Tjugo år senare vaknar det minnet och orsakar oro och obehag. Jag vet av egen erfarenhet att hänsynslösheten och hårdheten riskerar drabba alla som står i vägen. Hotet gäller inte bara dem – flyktingarna, invandrarna – utan även alla oss andra som inte jublar åt det smackande ”det är dags att åka hem!”. Allt och alla som står i vägen är fiender, är man svensk och inte håller med betraktas man som ”landsförrädare”.

Därför är torgmötet obehagligt, inte enbart för de fyra killarna och andra från de uppräknade länderna, utan även för oss övriga. Hotet är tveklöst mer akut och mycket allvarligare för dem, men det riskerar även drabba bredare än så.

Samtiden får tyvärr göra sig beredd på att, vid sidan om gömmandet av utvisningshotade flyktingar, härbärgera även ”vanliga svenskar” som behöver en frizon bort hatet och hoten.