27 september 2020

En tidning på kristen grund



Krönikor

Christian Braw: Det socialistiska kätteriet är en varningssignal

Är socialismen en bra idé, när den alltid misslyckas?

Men är socialismen en bra idé, när den alltid misslyckas?

—   Christian Braw

Har ni hört det här någon gång: ”Socialismen är en bra idé, skada bara att den misslyckas”? Men är det en bra idé, när den alltid misslyckas? Den har ju skapat de mest fasansfulla samhällen världshistorien har sett. Nordkorea är bara ett bland många exempel.

I boken "Vänsterns idéer" ger docent Johan Sundéen en tänkvärd ingång till denna fråga. Hans tes är att socialismen är ett kristet kätteri. Ett kätteri består inte enbart av lögner. Kätteriets kärna är alltid en sanning. Kättaren tar fasta på en sanning i den kristna uppenbarelsen. Han lyfter ut den ur sitt sammanhang och gör den till allt, till ett centrum, som påverkar helheten. Därigenom kommer den att bli något helt annat än den egentligen är. Det är som med tummen, i handen är den utmärkt. Men hugg av den, vad är den då?

Ofta börjar det socialistiska kätteriet med att man fokuserar på den första kristna församlingen i Jerusalem. Där hade alla allt gemensamt. Kättaren bortser från att inga andra församlingar i apostlatiden levde så. Inte heller uppmanade apostlarna till ett sådant gemensamt liv. Ingen i Jerusalemsförsamlingen var tvungen att leva så. De såg en livsuppgift i att delta i templets dagliga gudstjänster och i hemgudstjänsterna. Sitt uppehälle fick de av den gemensamma kassan, ungefär som senare tiders kloster.

Men av detta liv i daglig gudstjänst och tillbedjan gör den socialistiske kättaren något annat – ett samhällsprojekt. De första kristna visste sig vara Guds barn genom den nya födelsen i dopet och tron. Det socialistiska projektet är utan himmelsk Fader, i ett syskonskap utan gemensam tro. Och framför allt, det är utan hjärtats hängivenhet. Det är något som ska tvingas fram, genom dynamit och pistol eller röstsedeln. Av det frivilliga avståendet i Jerusalem har blivit ett tvång genom Skattemyndigheten och kronofogden. Därför blir de socialistiska samhällena till karikatyrer av mänsklig gemenskap. Livet förstelnas, skaparkraften sinar.

Till slut kan man bara åstadkomma produkter som den östtyska bilen Trabant, århundradets sämsta, miljöfarligaste och trafikfarligaste bil. Den estniske författaren Jaan Kross sa en gång: "I socialismen förlorar människan först lusten att arbeta, sedan lusten att leva". Det var ju därför människor flydde från DDR.

Det socialistiska kätteriet är en varningssignal till kristenheten. Så snart man lyfter ett moment av uppenbarelsen ur dess sammanhang och låter det dominera, är man inne på kätteriets väg. Det blir så när man talar om till exempel Guds kärlek men förtiger sammanhanget med Guds sanning, rättfärdighet, vrede och vishet. Till sist leder allt kätteri till att själva livet förvissnar. Kvar blir bara krav. Men var finns då det stora, sunda sammanhanget? Det finns i trosbekännelsen.

Christian Braw

Christian Braw är docent vid Åbo akademi och gästkrönikör på Dagens ledarsida.

Fler artiklar