Vänstern kan uppskatta kyrkornas soppkök, men bönebrus och nattvardsbord har man svårare att se poängen med.

Joel Halldorf
Ledarskribent

Joel Halldorf: Vänstern ger materiella svar på andliga frågor

Jesus är sällan mer än ett fördelningspolitiskt föredöme.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

En del av bokmässan ägnade jag åt att undersöka den svenska vänsterns själsliv. Metoden var knappast vetenskaplig, men ändå: Jag besökte ledande vänsterförlag och frågade efter böcker som tog ett existentiellt grepp om samtiden.

För här finns uppenbart en del att hämta. Ungas psykiska ohälsa. Populismens existentiella klangbotten i form av längtan efter samhörighet. Och så den mest ångestgenererande frågan av alla: klimatet.

Ändå fick jag lämna montrarna tomhänt. Dagens vänster fångar uppenbarligen inte upp dessa vibrationer. Den som ville höra om politikens andliga sida fick i stället gå till Svenska kyrkans scen – eller Timbros monter. Där avlöste samtalen om religion, gemenskap och politikens mening varandra.

Nog har socialdemokraterna känt av oron i vår existentiella tid, men man har svarat med löften om ordning och reda. Dagens vänster ger materiella svar på andliga frågor.

Kanske för att detta just nu är deras enda språk? Under några år gav identitetspolitiken vänstern ett politiskt språk för kultur och sammanhang – åtminstone minoriteters. Men sedan den imploderat är det mer ordning än ande på agendan.

Läs mer: Socialdemokraterna: Barn lär sig inte tänka i religiösa friskolor

Det är märkligt, för det är ju inte så att man saknar resurser. Karl Marx analys av arbetarens situation är lika existentiell som materiell. Att arbetaren säljer sitt arbete till kapitalisten gör honom alienerad, skrev han – ”en känsla av främlingskap”, enligt SAOB:s definition. I Marx utopi var målet lika mycket själslig jämvikt som ekonomisk jämlikhet.

Och visst lever arvet hos vissa vänsterdebattörer: Nina Björk skriver om drömmar, Roland Paulsen om att arbeta mindre och leva mer och Ulf Bjereld lyfter fram tron som tillgång.

Men härifrån är vägen lång till socialdemokraternas partiledning, eller ens s-märkta ledarsidor. Men Göran Greider då, invänder någon. Ja – i poesin. Men i Greiders ledartexter är Jesus sällan mer än ett fördelningspolitiskt föredöme.

Det är svårt – och vanskligt – att göra politik av det existentiella. Det gäller särskilt om politikens fokus är staten, vilket varit fallet för de statsbärande socialdemokraterna. Tyvärr saknar Sverige en stark kommunitaristisk vänster med fokus på små gemenskaper.

Läs också: "Sekulariseringen ett resultat av antikristen ideologi"

 

Men i brist på detta behövs åtminstone ett språk för denna andliga dimension av tillvaron. För en politik som är helt blind för den riskerar att tränga ut de resurser i samhället där det tillvaratas – som det idéburna civilsamhället, dit kyrkorna hör. Vänstern kan uppskatta kyrkornas soppkök, men bönebrus och nattvardsbord har man svårare att se poängen med. Opium för folket, eller hur var det nu?

Daniel Suhonen på Aftonbladet brukar säga att vänstern behöver en Bernie Sanders. Jag tror man behöver sikta högre. För att skapa verklig rörelse i ett land med växande BNP och EU:s största medelklass behövs ett ledarskap som inser att människan visserligen behöver bröd, men inte lever av bröd allena.

Läs även: Joel Halldorf: Vi bör prata seriöst om abort