Ulf Sundkvist: Saknar ett parti som står på de svagas sida

Trogna väljare är villrådiga och byter nu parti allt efter som vinden blåser.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Jag vet faktiskt inte hur jag ska rösta den 9 september. Har försökt vinna klarhet, bland annat genom offentliga samtal med lokala ”partiledare” i Umeå. Bjöd under våren in till vanliga gudstjänster i vår kyrka för att prata tro och politik på kyrkkaffet efteråt. Det blev goda samtal. Vänliga. Vassa. Roliga. Alla var överraskade av gudstjänsten, att vi var så många, men också över bredden och engagemanget. Fast även om jag fått nya vänner både till höger och vänster har jag inte blivit särskilt mycket klokare.

Och jag är inte ensam. Trogna väljare är villrådiga och byter nu parti allt efter som vinden blåser. Valstrategerna verkar lyfta fingret i samma sky. Vinden ska följas. Ingen vågar leda. Borta är den idéburna politiken. Nu är det sakpolitik som gäller.

Låt mig ta några exempel.

På direkt fråga till Kristdemokraterna om möjligheten till frivillig sambeskattning för äkta makar svarar man att det är en ”bra idé”, men att det vore ”politiskt självmål” att driva den. Reformen skulle ge möjlighet till ”mer tid med familjen” och minska diskrimineringen av makar med olika inkomst. Men om en reform, som mycket väl skulle ligga i linje med partiets idé om familjen som den viktigaste byggstenen för det goda samhället, krockar med hur reformen kan uppfattas hamnar förslaget i byrå­lådan. Det kan tydligen uppfattas som kvinnofientligt.

Läs också: Joel Halldorf: Partier som inte leder tvingas följa varje trend
 

Likadant är det med Socialdemokraterna. Klassiska S-väljare flyr. De känner inte igen sig. Partiet, som lämnat socialismen bakom sig (Olof Palme kallade sig faktiskt ”demokratisk socialist”) är numera ett socialliberalt parti. Men hur är det egentligen med solidariteten? ”Mitt Europa bygger inga murar” slog Stefan Löfven fast inför 15 000 åhörare på Medborgarplatsen en blåsig septemberdag 2015. Det höll i två månader. ”Systemkollapsen tvingade fram” en kovändning. Två och ett halvt år senare ska Sverige tragiskt ner till EU:s miniminivå i mottagande av flyktingar och invandrare. Bye bye solidaritet. Socialdemokraterna gillar inte Sverige­demokraternas ideologi – ingen annan heller för den delen – men kopiera sakpolitiken går tydligen bra.

Så Liberalerna, frihetens parti. Nu vill man visserligen inte stänga befintliga friskolor med religiösa huvudmän, men inga nya får starta. De bidrar till segregation, menar man, men är det verkligen sant? Kristna friskolor har faktiskt procentuellt fler elever med invandrarbakgrund än den kommunala skolan.

Så där skulle jag kunna fortsätta. Jag saknar värdeorienterad politik. Jag saknar berättelsen jag kan känna igen mig i och jag saknar visionerna. Jag saknar ett parti som alltid står på de svagas sida alldeles oavsett hur vindarna blåser. Som det utvecklats nu ser jag ingen annan lösning än att blankrösta eller kryssa på en person jag litar på. Jag vet faktiskt inte hur jag ska rösta den 9 september.