Hagmans dogmatik berör och väcker gudslängtan

Patrik Hagman

”Om tron – att söka den djupa verkligheten”

(Artos)

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

Ett av vår tids intressantaste fenomen är teologins comeback i det intellektuella finrummet. Fördomsfulla attityder trängs undan av en växande nyfikenhet. Tongivande kulturpersoner erkänner teologernas kompetens som deltagare i det offentliga samtalet om viktiga värden som människosyn och världsbild, och om vår gemensamma färd mot framtiden.

En viktig röst i det samtalet är den finländske teologen Patrik Hagman, en ekumen med baptiströtter som är docent vid Åbo akademi. Och nu har han skrivit en dogmatik, som enligt bokens inledning, vill vara en sammanfattning av kristendomen för vår tid. En minst sagt ambitiös deklaration, som lätt kan väcka misstänksamhet.

Är detta ännu ett försök att anpassa kristen tro till det för tillfället rådande kulturklimatet?

Nej, så är det inte. Snarare tvärtom. Hagman är en radikal och utmanande röst i debatten. Att kyrkan ska vara relevant betyder inte att den måste stå där med ett vått finger i luften och kolla hur opinionsbindarna blåser. Den ska genom sitt liv vara ett alternativt mönster som utmanar orättfärdiga strukturer.

Författaren vill både förvaltning och förändring. Nutida teologi ska föra vidare arvet från teologer och tänkare som formulerat den kristna tron genom århundradena, menar han. Traditionen, det gemensamma minnet, är viktigt. Men teologin ska landa i den samtida vardagens landskap – inte som ett ufo från en främmande planet, utan som en begriplig bild av skaparens avsikt med skapelsen.

Böcker i ämnet dogmatik brukar vara beskrivande, en kartläggning av existerande läror, mer sällan utmanande och uppmanande. Så icke här. Uppmaningen att röra sig mot Gud genom att följa Jesus går som en röd tråd genom boken. ”All kristen praktik – bibelläsning, bön, gudstjänst, mission, diakoni – handlar djupast om att närma sig Jesus, att göra sitt liv mer likt hans”, skriver Hagman.

”Om tron” är traditionellt strukturerad kring treenigheten, men ger mest utrymme åt Anden. Och därmed åt kyrkan, där Anden lägger pussel av de bitar som Gud skapat, så att hela bilden av Guds idé med skapelsen blir tydlig.

Västerländsk liberalism som i vår kultursfär styr vår människosyn och världsbild lägger tyngdpunkten på det individuellt goda. Individen ska vara så oberoende som möjligt, fri att söka sin egen lycka på en arena där människor konkurrerar med varandra. Hagman menar att församlingen ska stå för någonting annat.

Kyrkan är inte en samling individer, utan en gemenskap som söker det gemensamma goda. Att rikta in sig mot Gud är inte att snäva in sitt fokus utan att vidga perspektivet, från jaget till något större. Och Gud vill harmoni, inte konkurrens; varm gemenskap, inte iskall individualism. Det är detta som den kristna församlingen ska återspegla.

Föreställningen om ett motsatsförhållande mellan klassisk teologi och ett mer etiskt och politiskt sätt att beskriva kristen tro avvisas av Hagman. Teologi ska inte bara läras utan framför allt levas. När kyrkan till exempel välkomnar asylsökande är det inte bara goda handlingar i allmänhet, utan det är kyrkan som utför sitt kärnuppdrag. Det är inte en följd av kyrkans kärleksbudskap. Det är en del av vad kyrkan är.

Boken har goda förutsättningar att inte bara väcka nya tankar och skapa en uppfriskande debatt, utan också att väcka en längtan efter Gud, efter ett djupare liv i Kristus, och efter den gemenskap som förvandlar världen. Om jag förstått författaren rätt är det exakt det han vill.