Rektor Linnea vill inte undvika frågor som skapar konflikt

Vad jag pratar om när jag pratar om skolan

• Författare: Linnea Lindquist

• Förlag: Mondial

• Genre: Sakprosa

Linnea Lindquists har gjort sig känd som en stridbar rektor och debattör. I sin nya bok argumenterar hon för mindre kulturrelativism och mer regler i den svenska skolan. Lovisa Bergdahl, docent i pedagogik vid Södertörns högskola, har läst. 

Skolinspektionen, som granskar den svenska skolan, har vid flera tillfällen konstaterat att lärare känner sig osäkra på hur svåra etiska och politiska frågor ska hanteras i klassrummet. Visserligen finns det eldsjälar på nästan alla skolor, men sådana kan man inte förlita sig på, enligt Skolinspektionen. Arbetet måste i stället förbättras på systematisk och organisatorisk nivå.

Linnea Lindquist är en eldsjäl, och hennes nya bok Vad jag pratar om när jag pratar om skolan är ett brandtal. Lindquist brinner för skolan och för det integrationsarbete som hon menar att skolan borde bedriva. Mest känd är hon kanske som skoldebattören ”Rektor Linnea” och som skribenten bakom omdebatterade kolumner på bland annat Expressens ledarsida. Under många år har Linnea Lindquist arbetat som lärare och rektor i särskilt utsatta områden i Göteborg och Stockholm och hon har, enligt egen utsago, ”svart bälte i dålig stämning”. Hon duckar inte de svåra samtalen.

Bokens ärende är att motverka kulturrelativismen som hon menar präglar svensk skola idag. Målgruppen är lärare och rektorer som hon vill ska våga ta de svåra samtalen och klargöra för elever och föräldrar vilka värden, normer och regler som gäller i det svenska samhället. Svensk skola behöver vara regelstyrd i stället för målstyrd, skriver hon, och om vi vill bevara demokratin och yttrande­friheten är det ingen framkomlig väg att undvika frågor som riskerar att skapa konflikt. Tvärtom är det viktigt, menar hon, ”att skolan tar ledartröjan i frågan om att försvara yttrandefriheten”.

Kampen mot hedersförtryck och kvinnlig omskärelse ligger henne särskilt varmt om hjärtat och även om det finns saker att lära av kollektivistiska samhällen måste vi vara tydliga med att hederskultur inte har någon plats i Sverige. Vidare talar kapitelrubrikerna sitt tydliga språk om bokens innehåll: ”Sveket mot flickorna”, ”Kulturell inkompetens”, ”Likvärdighet på riktigt”, ”14 år och gift”, ”Stympad på sommarlovet”, ”>>Du får slå mitt barn<<”. Kapitlet ”Att undervisa med livet som insats” handlar om den franske SO-läraren Samuel Paty som mördades på öppen gata i Paris 2020 efter att ha visat en karikatyr av profeten Muhammed i undervisningen. 

Det är en engagerande bok och det är fascinerande att följa hur Lindquist i situation efter situation lyckas sätta fingret på känsliga frågor utan att relationerna går sönder. Samtalet är hennes modell, men inte på något svenskt mellanmjölksvis utan på ett direkt och på gränsen till burdust vist. Men det verkar funka.

Debatten om den svenska skolan har under de senaste två decennierna varit kris- och kritikinriktad med fokus på lärarna och pedagogiken. Detta till skillnad från i våra nordiska grannländer där man under samma tid har talat väl om sina lärare och sin skola. Linnea Lindquist är också en kritiker, men det är välkommet med en debattör som brinner för skolan. Jag delar dock inte uppfattningen att skolan präglas av kulturrelativism och en paradoxal sak är att de kollektivistiska samhällen hon kritiserar ofta är mer regelstyrda, vilket är precis vad hon önskar att skolan i Sverige ska vara.

Det jag saknar mest i boken är djupare reflektion kring hur-frågorna och vi hamnar lite för fort i att konstatera det lyckade. Slagfärdigheten och meta­forerna tar ibland överhanden och ställer sig i vägen för resonemangen. Till exempel är det svårt att förstå, i kapitlet ”Styr skolan som en Ferrari”, hur hon menar att en skola egentligen ska styras. Att ha färska dadlar och en kopp te till hands, eller en kavaj för att vid behov markera auktoritet, är konkreta och bra förslag. Men jag vill ha mer. Jag vill veta exakt vad Linnea Lindquist pratar om när hon pratar om skolan. 

Rektor Linnea: Första frågan är
alltid om jag är kristen eller muslim