Synden nästan krossade familjen
– men försoning var möjlig

Året är 1987, och Olof Lagercrantz är fortfarande en av de starkast lysande morötterna i den puttrande svenska kulturgrytan. Mellan 1960 och 1975 har han varit chefredaktör på Dagens Nyheter med kulturen som huvudansvar. Som få andra hade han makten att lyfta eller krossa ett konstnärskap.

Långt efter pensionen ljuder hans stämma ännu starkt över svenskt kulturliv. Han är politisk debattör, essäist, memoarskribent, han skriver verk om August Strindberg och Joseph Conrad. 1985 kommer hans Om konsten att läsa och skriva, ett mästerstycke som fortfarande läses av svenskar med författardrömmar (eller borde göra det). Men två år senare händer det. ”Vad har jag gjort?”, skriver en förtvivlad Lagercrantz. ”Vi var lyckliga och så förintade jag allt. Fasa, fasa.”

Erik Helmerson Erik Helmerson Erik Helmerson Ledarskribent

Ledarskribent på Dagen

Orden kommer inte att publiceras. Inte förrän nu. De står i en bekännelseskrift som Lagercrantz kallar Boken om smärtan. Fram till nyligen var den bara ett manuskript bevarat i ett kuvert hos familjen.

Ny undersökning: Så ser svenskarna på otrohet och moral

Epicentrum av Boken om smärtan är ett avslöjande. En ung man dyker upp i familjens liv. Han påstår att Olof Lagercrantz är hans pappa. Lagercrantz erkänner sin otrohet för hustrun Martina. ”Vad vill du att jag ska göra?”, frågar han i köket på Härligö i Finska viken. ”Berätta om alla kvinnor du varit med!”, skriker Martina tillbaka.

Sedan är elden lös. Kvinna efter kvinna, otrohet efter otrohet räknas upp av Olof Lagercrantz. Det började redan innan han och Martina gifte sig, med en kvinna som han fortsatte sin relation med efter äktenskapet. Och det fortsätter: ”Gemensamma väninnor, akademiker, författarinnor, grannar, alla möjliga, långt fler än han själv anat …”

Historien återberättas av Olof och Martinas son David Lagercrantz, själv hyllad författare, i den nya essäboken Intränglingen (Storytel). Där går David igenom Boken om smärtan och rekonstruerar såväl scenen i köket som dess långa efterspel. Martina är förvriden av ilska. Olof förintad av skam och sorg. Allt ligger i ruiner, skriver Olof. Allt är förstört. ”Men det värsta är inte utbrotten utan fördömelsen i hennes blick … föraktet.”

På många sätt påminner Intränglingen om vad som skedde under sensommaren 2025. Det var då som skådespelarparet Christopher Wollter och Julia Dufvenius gav ut sin bok Välkomna till vårt äktenskap. Där var det Dufvenius som trodde att hennes relation var relativt normal och välfungerande – tills det visade sig att Wollter var en serieotrogen sexmissbrukare.

Precis som Lagercrantz är Wollter uppburen kulturman. Som sådana tillhör de en samhällskast vars beteende tidigare accepterades, nästan uppmuntrades, av det omkringliggande samhället: ”Dessa skönandar måste få leva ett liv som passar deras fascinerande konstnärstemperament.” 

Detta har förändrats. Först långsamt – i takt med förändrade jämställdhetsnormer – sedan snabbt, med #metoo.

Förr kunde de kallas saker som lebeman, vivör, donjuan, playboy … Som ”erotoman”, beskriver Olof Lagercrantz sig själv med tidens terminologi. I dag ses de alltmer som solkiga missbrukare. Och som alla sådana lämnar de efter sig ett blodigt spår av plågade, ibland krossade människor och relationer. 

Framför allt säger historier som den om Olof Lagercrantz mycket om syndens natur. De flesta synder har ett förskönande skimmer över sig, själva ordet kan få en glamorös laddning: ”Jaså, du var ute och syndade i går, blink blink?” 

Men synden får alltid konsekvenser. För den drabbade, men också för syndaren själv. 

Hos familjen Lagercrantz är det som om två kalla händer slutit sig kring strupen: ”han söker i det lilla, i det minsta – i en kommentar om vädret, i en fråga om middagen – efter tecken på att han håller på att bli förlåten.”

Men syndens makt är inget som man bara skakar av sig som en blöt hund: ”Bara ett ögonblick av normalitet skulle räcka”, refererar sonen David. ”Han tänker att han frågar om smöret, saltet, potatismoset, och hon räcker det till honom med en min som inte är anklagande, som bara är vardaglig, så som det var förr. Det skulle räcka för att få en stund av nåd.”

Men potatismosets normalitet – det förstår den som lever i syndens frätande konsekvenser – är en gåva man måste förtjäna.

Fredrik Wenell: Världsfrånvänd syn på otrohet

”Ärligt talat önskar jag alla döda celebriteter, hur långt deras syndaregister än må vara, att få vila i frid”, skriver Expressens Martina Montelius i sin recension av Intränglingen. Men är det inte snarare välgörande lärorikt att läsa om hur människor Olof Lagercrantz är ytterst nära att krossas av tyngden av sin egen synd?

Här finns en viktig läxa, för oss alla. Det är inte av föråldrade moralistiska skäl som synder är förbjuden frukt. Om du ger efter för din egocentriska drift efter tillfredsställelse och bekräftelse kommer det att få tunga konsekvenser, inte minst för dig själv.

I Sydsvenskan publiceras just nu en artikelserie om sexmissbruk. Även där framkommer det med all tydlighet hur missbruket är en direkt djävulsk kraft som fräter sönder såväl kroppar som själar. 

En intervju i serien, med psykologen Liria Ortiz, har en talande rubrik: ”Är din partner sexberoende eller bara en otrogen skitstövel?” Ibland, säger Ortiz, finns inget utrymme för förlåtelse: ”Personen lovar och lovar, men förändras inte. Oftast händer det inte, så det är bättre att ta avstånd.”

Otrohet kan ha en nästan övermänsklig dragningskraft. För den som står emot finns stora belöningar. Den som faller faller hårt. Om detta syndastraff handlar berättelsen om kung David och Batseba – där David genom profeten blev varse sin synd, vände om i förkrosselse och tog emot nåden. Om det handlar också Intränglingen.

På grund av sina egna gärningar upplever sig Olof Lagercrantz som fördömd, både i detta liv och nästa. ”Det var hela mitt jag, som jag ville bli av med.” Men ändå, på ett remarkabelt sätt, slutar det i försoning: ”Han dog med hennes hand i sin den tjugotredje juli 2002.”

Syndaren som nästan tillintetgörs av ånger. Boten. Förlåtelsen. Handen som sträcks ut, ömt tas emot och omsluts av en annan. Intränglingens berättelse går långt utöver familjen Lagercrantz.

Frida Park: Jesus var aldrig någonsin en nyttig idiot