Sara Parkman: Jag har vuxit upp i en väldigt politisk kyrka

Sara Parkman är prästdottern som blev aktivist, feminist och prisbelönt folkmusiker. Nu ser hon en rädsla för att tala om trosfrågor i det offentliga Sverige.

Svarta träskor i daggfriskt gräs och linneklänning som fladdrar i slottsparken i Stockholm. Kungens egen trädgård, som vid den här tiden på året blir allt mer färgrik. 

Kanske inte en tillfällighet att den svenska folkmusikern Sara Parkmans (37) nya album Aster Atlas kommer just i maj. 

– Jag tänker på Aster Atlas som en trädgård som människor ska kunna krypa in i. Trädgården som symbol för himlen, och för att leva. 

– Det rimmar med så mycket; skönhet, arbete, vila, liv och död.

Och döden har satt sin prägel på albumet. 

Tre trädgårdar

Det var i en liten, vackert skött trädgård i södra Frankrike som Parkman och Hampus Norén började skriva texterna till Aster Atlas. Parkman kände sig för första gången på länge omsluten av nåd. Hon vilade.

Tanken på tre typer av trädgårdar skulle sedan inspirera det musikaliska uttrycket.

Först sätern och folkmusiken. Sedan det kristna arvet genom klosterträdgården, med det sakrala och gregorianska melodier. Till sist nattens eller lustens trädgård, där det elektroniska och mer experimentella kommer in. 

”Jag har tänkt att kärlek var för andra, men inte för mig”

Den här kombinationen är inte ny för Parkman, och det är just experimentell folkmusik med liturgiska texter hon är känd för. Men nu vill hon ta det ett steg längre. 

– Albumet Vesper (2019) var kanske väldigt mycket ande. Eros Agape Philia (2022) var mycket kött. Nu hoppas jag att Aster Atlas har båda delarna, både ande och kropp.

Bland låtarna på det nya albumet finns Salomos vishet och Paradiset, där också Tuva Syvertsen från den norska folkgruppen Valkyrien Allstars medverkar.

Hand i hand

Parkman reflekterar över hur hennes musik har blivit äldre tillsammans med henne, och vad det har betytt att bli mamma till ettårig dotter.

– I glansen av ett barn blir det tydligt vad som är viktigt. Musiken har blivit viktigare eftersom hon är viktigast. Det går hand i hand. Nu är det här trädgården jag har fått, och det är det här jag ska ta hand om.

Många av Sara Parkmans texter innehåller liturgiska inslag. En genväg till kärnan, förklarar Parkman. Hon kallar sitt kristna språk för sitt modersmål och gillar tanken på att vara en del av en tradition. Och att liturgin ska leva vidare också när hon dör. 

– Liturgi är ett språk vi kan och en ram vi känner. Den hjälper oss att gå in i det vi behöver gå in i utan att ödsla kraft på att förstå allt runt omkring. 

”Något måste offras för att vi ska få leva”

I låten Svarta tråden på nya albumet hör vi versraderna:

”O du lilla lamm,

som borttager världens synd

– giv oss din tråd”

Vad är tanken bakom tråden här?

– Det uppenbara är bilden av Kristus som offerlammet. Men om du spinner lammets ull kan det bli en tråd.

– Jag skrev det här i ett ganska akut ögonblick.

Parkman knäpper händerna i knät när hon berättar att hon egentligen var gravid med två barn. Texten kom till efter att hon fick veta att det ena barnet var sjukt och inte skulle överleva. 

– Det var som om en svart nål kom och stack mig. Ibland möter man döden, och det känns orättvist. Men det är också något av det som gör oss till människor och knyter oss samman. Något måste offras för att vi ska få leva. Jag ville knyta ihop de här bilderna, säger hon. 

Tron är viktig

Parkman växte upp i Härnösand. Hon är tredje generationens prästbarn. Hennes pappa var prost och hennes mamma diakon. 

Noter lärde hon sig i psalmboken. När hon började skolan tyckte hon att det var märkligt att inte alla var döpta. Bordsbön och aftonbön hörde till vardagen, och Gud: Han var en naturlig del av allt. 

– Som barn var världen kristen. Sedan växte jag upp och fick se att det finns många olika sätt att leva livet på. 

Tron har hon fortfarande kvar, även om det inte alltid har varit enkelt.

– Jag har min egen tro, och den är viktig för mig. Men att leva i en upplyst värld och att välja en sanning är ganska svårt. 

Människor har många olika sidor

Men genom musiken upplever Parkman att mycket kan förenas, och när musiken används blir världen lite större. Folkmusiken är av och för folket, och det var just det relationella och muntliga som lockade henne i den riktningen under ungdomsåren. Drivkraften att experimentera har alltid följt henne. 

Nu spelas hennes musik i allt från kyrkorummet till queer konstfilm med explicita intima scener.

Och även om många menar att dessa inte står så nära varandra, ser Parkman det allmänmänskliga de har gemensamt. 

– De är närmare varandra än man tror. Det handlar om närhet, kärlek och respekt, säger hon, och tillägger att människor har många olika sidor. 

– Man är inte bara kristen, bara queer, bara kvinna eller bara man.

Thunbergs hype-musik

Parkman har också fått sitt politiska engagemang hemifrån. Föräldrarna var aktiva på flera fronter. Parkman själv är känd som en tydlig feminist och förkämpe för rättigheter för hbtq-personer. I dag ser det engagemanget lite annorlunda ut. 

– När jag var yngre var jag mer aktivistisk. Men jag tror inte att jag är som bäst längst fram i en demonstration. 

Hon vill hellre skriva musik som frontlinjen kan lyssna på, och det har hon till synes lyckats med. Greta Thunberg har i en dokumentärfilm berättat att hon lyssnade på Parkmans musik som inspiration för sin aktivism. 

Sara Parkman önskade kristen folkvisa i Jills veranda

– Då kände jag att det är det här jag vill. 

Religiös analfabetism 

Sara Parkman upplever den kyrkopolitiska debatten i Sverige som obehaglig, och syftar på när högernationalister hävdar att Svenska kyrkan har blivit för vänsterorienterad. Och därmed för politisk. 

– Men jag har vuxit upp i en väldigt politisk kyrka, där utgångspunkten har varit det kristna budskapet om solidaritet, inte en vänsterdiskurs. 

Hon saknar något i det politiska samtalet. 

– Jag saknar den existentiella dimensionen. 

Folkmusikern ser en rädsla för att tala om trosfrågor i det offentliga Sverige. Hon kallar det religiös analfabetism och hoppas att hennes musik bidrar till att man ställer frågor om det man inte har svar på. 

– Det finns en politisk dimension i min musik. Den står inte på ett plakat, men handlar om rätten att få vara förundrad över något.