28 september 2020

En tidning på kristen grund



Kultur

Mikael Kurkiala söker efter ett förlorat andligt språk

Det heliga finns närmare än vi tror – och kanske behöver vi det mer än någonsin. Dagen möter Mikael Kurkiala, som letat i samhällets inre och skrivit succébok om själen.

1 av 2

När kulturantropologen Mikael Kurkiala i januari föreläste på Uppsala stadsbibliotek under rubriken ”På spaning efter själen” var lokalen full till sista bänk. Sekulariserade svenskar tog av sin fritid för att fundera över livets mysterium. Kurkiala är inte förvånad.

– Det finns ett oerhört sug efter att prata om själen. Ju mer vi inser att vi har allt, desto mer uppenbart blir det att något väsentligt fattas. Någon har sagt: ”Vi har allt, men det är också allt vi har”.

Jag möter honom på Katedralcaféet i Uppsala, alldeles intill Svenska kyrkans rikshelgedom – domkyrkan från 1400-talet där generation efter generation bearbetat livsfrågor och sökt svar och tröst hos Gud.

Två minuters gångväg därifrån finns Kyrkokansliet där Mikael Kurkiala arbetar som forskare sedan 2013. Det var när han fick tjänsten med den något vaga titeln "omvärldsbevakare" som han började undersöka samhällets underströmmar.

– Jag gjorde spaningar kring samhällets inre – vad det är som präglar vår samtid – och fann saker som ökad rastlöshet, informationsöverflöd, individualism, ekologisk kris…

– När jag har föreläst om det här är det många som har frågat om de kan få mina power point-bilder, så det slog mig att det vore bättre att kunna hänvisa till en bok.

Resultatet blev ”När själen går i exil” – en bok som DN:s kulturchef Björn Wiman kallade en av fjolårets mest läsvärda och ägnade en hel söndagskrönika åt. Boken är inte helt enkel att genrebestämma. En poetisk fackbok? Ett vittnesbörd med notapparat?

– Jag har skrivit den till alla som delar samma existentiella brottning som jag själv. Människor som ofta saknar förankring i ett kristet sammanhang och som tycker att det religiösa språket har varit för otillgängligt.

Kurkialas eget religiösa sökande tog sin början redan under uppväxten i finska Österbotten. Det var en from miljö, men Mikael trivdes inte i kyrkan. Han säger att hans väg mot det kristna har kantats av hårt arbete.

– När jag var 20 år träffade jag en präst på en ö i Ålands skärgård som fick höra alla mina invändningar mot kristen tro. Vi pratade om teodicéproblemet och Guds handlande i världen. För mig var det varken trovärdigt eller trösterikt att det skulle finnas en Gud som kunde upphäva naturlagar.

– Den här prästen var mer av en mystiker och pekade på att det fanns saker under ytan som jag inte förstått. Min kritik riktade sig mot en helt annan kristendom än den som denne präst stod för och min kritik blev, hur välformulerad den än kanske var, ointressant genom att den missade målet. Detta väckte mitt intresse för den kristna mystiken.

Samma nyfikenhet drev Mikael Kurkiala när han som doktorand i kulturantropologi åkte till South Dakota och lärde känna lakotafolkets andliga tradition. I sin bok beskriver han hur den erfarenheten öppnade upp ett heligt rum i hans inre, men väl tillbaka i Sverige hade han svårt att få tillgång till samma rum igen.

– Jag vände mig trevande mot kyrkan i förhoppning om ett sammanhang som kunde hjälpa mig tillbaka igen, som kunde fylla det heliga rummet med närvaro i stället för med frånvaro.

Hittade du vad du sökte?

– Det är en relevant, men svår fråga. Jag skulle svara med ett försiktigt ja … jag hittade inte källan, men jag har hittat ett sätt att vandra i det landskap där källan ligger dold.

Mikael Kurkiala talar med den sortens språk som utmärker intellektuella mystiker – kryptiskt och klart på samma gång, med lika delar pondus och ödmjukhet. Han lyssnar noga på mina följdfrågor och är mån om att svara väl.

Språk är viktigt för honom. I sin bok driver han tesen att vi tappat det existentiella språket. Det vi förut bearbetade kollektivt i riter och ritualer är nu upp till varje individ att ombesörja. Om man tidigare kunde läsa in sitt liv i en större berättelse är vi numera utelämnade till våra mer eller mindre bräckliga projekt för självförkverkligande, och allt mer oförmögna att förstå och lyssna på sekel av beprövad religiös erfarenhet. Denna kollektiva glömska har ett pris, menar Kurkiala.

– Utan ett existentiellt språk blir vi främlingar, inte bara för världen och för varandra, utan också för oss själva.

Hur då?

– Vårt människoblivande har både en biologisk och en andlig aspekt. Rent biologiskt mår vi rätt bra och medellivslängden har ökat markant, men den andliga aspekten, som innefattar karaktärsdaning, bildning, moralisk fostran, den har försummats. Att bli människa kräver andlig skolning. I vårt samhälle har vi allt färre existentiella resurser till det.

Så lägger han till:

– Men vår längtan efter – och behov av – mening, är precis lika aktuell som den alltid har varit. Sekulariseringen har lurat oss att tro att tids nog kan hela världen förklaras; när allt kan mätas finns inget omätbart. Men det är inte sant! Vår undran kan stillas av naturvetenskapen, men vår förundran finns kvar.

Men vart går vi då med vår förundran och längtan efter mening? Inte till kyrkan verkar det som. I sin bok skriver Kurkiala om hur marknaden i stället har blivit det enda som förenar oss; vi köper prylar till våra identitetsbyggen och använder konsumtion som verklighetsflykt. Jag frågar vad som är faran med det.

– Marknaden förvandlar allting till varor och i förlängningen också oss själva. Var och en får ett varumärke. Efter att tag tänker vi att det inte är något fel med det, vilket är försåtligt, eftersom det som händer är att människan förminskas. Som människa föds vi med en enorm repertoar av möjligheter, men sedan formas vi av en kultur som premierar vissa typer; de som är effektiva, nyttomaximerande och högpresterande. De får högst lön och status.

– I och med informationsteknologin övas vi också i att hela tiden scanna på ytan, inte fastna för djupt. Vi får den typen av människa som samhället eller marknaden behöver.

Finns det en risk att även kyrkan blir en marknadsaktör som vill locka ”kunder”?

– En jätterisk! Jag skulle önska att det fanns en större tillit till att kyrkolokalen, texterna och liturgin bar sig själva, säger han och förtydligar med ett exempel:

– Om man tipsar en vän om Sareks nationalpark behöver man inte beskriva allt vackert som finns där utan det räcker med att säga: Gå dit och se själv! Likadant skulle vi kunna göra med kyrkan. Det krävs inte mer än att kyrkan är vad den är, och att vi förlitar oss på att det som vi kallar Gud verkar där.

Jag och Mikael Kurkiala går ut från kaféet och in i den närliggande kyrkan. Där möts vi av mäktiga pelare, solens ljus genom glasmålade fönster och en tystnad som är ovanlig i vår tid. Till den som letar efter andlig näring har Mikael Kurkiala ett råd:

– Gräv där du står. Det heliga finns här och nu. Närmare än vad vi tror.

Podd Tro & förnuft: Får själen plats i moderniteten? - diskussion utifrån Mikael Kurkialas bok "När själen går i exil"

---

Mikael Kurkiala

  • Ålder: 59

    Yrke: Docent i kulturantropologi, forskare vid Kyrkokansliet

    Bor: Uppsala

    Familj: Fru, tre döttrar (födda 1990, 1992 & 2006).

    Aktuell: Med boken "När själen går i exil" (Verbum)

---

Malina Abrahamsson

Malina Abrahamsson är reporter på Dagens kultur- och livsstilssidor.

Fler artiklar