Provokatören i prästkappa slår till igen

Bengt Pohjanen

”Gränsgångare -68"

(Artos)

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

Bengt Pohjanen föddes i byn Kassa, bara ett par hundra meter från den finska gränsen. Och en gränsmänniska har han förblivit. Eller, som han själv skriver i sin självbiografis tredje del, en gränsgångare mellan tro och tvivel, mellan visshet och vilsenhet.

Präst, först i Svenska kyrkan och sedan – efter en uppslitande konflikt med domkapitlet – i den rysk-ortodoxa. I Uppsala centerpartist som blir ordförande för KDU:s studenter. I Norrbotten kyrkans man som blir de kriminellas försvarsadvokat. So what? Gränser ska överskridas.

Som romanförfattare, poet, dramatiker, essäist vandrar han inte bara över genregränserna utan också över språkgränserna: svenska, finska och meänkieli (tornedalsfinska).

Bland lärdomsstadens berömda teologer känner sig studenten från Tornedalen först vilsen. Men med studieframgångarna kommer självförtroendet, och sedan dess tycks det inte ha varit någon brist på den varan.

Anekdoterna träs upp på en rödfärgad tidslinje (studentrevolter, gruvstrejker) som smultron på ett strå. Fast de är mer salta än söta. Namngivna personer får på pälsen. En del kända teologer beskrivs i mindre smickrande ordalag. Provokationerna haglar. Tidsandan utmanas, samtidigt som den lämnar bestående spår.

Berättarstilen är burleks och lekfull i en salig blandning. Humorns krydda brukas flitigt. Som läsare har jag roligt. På ett par ställen störs jag dock av onödigt långa dialogsjok, där replikerna staplas på varandra utan att nämnvärt föra handlingen framåt. Men ett och annat filosofiskt tankekorn kan man alltid picka i sig som tröst.

Helheten är ändå övertygande. Bengt Pohjanen har givit oss ett färgstarkt och lärorikt tidsdokument, som samtidigt är en personlig uppgörelse med allt som luktar hyckleri och maktfullkomlighet – politiskt eller religiöst kvittar lika.

Foto: Pressbild