20 oktober 2021

En tidning på kristen grund



Ledare

Därför ställde jag upp på SVT-samtalet om dödshjälp

“Mötet” i SVT ger bara delar av bilden i en debatt där lära möter liv

Elisabeth Sandlund debatterar dödshjälp.
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.

De svåraste diskussionerna är de där lära möter liv, där den ena personen diskuterar ur ett teoretiskt perspektiv och den andra utifrån sin egen situation. Det blir en obalans, där teoretikern ofta framstår som hård och känslokall och den vars liv det handlar om alltid kan falla tillbaka på det ovedersägliga argumentet att “det är mig det handlar om” med förlängningen ”och därmed har du inget att säga".

Jag har hamnat i sådana debatter mer än en gång i olika ämnen och vet hur svårt det är. Det var en av orsakerna att jag tvekade när SVT hörde av sig i våras och frågade om jag kunde tänka mig att diskutera dödshjälp med Elisabet Abelin-Norell, som blivit antagen som medlem hos den schweiziska dödskliniken Dignitas och fått ett datum när hennes liv skulle avslutas.

Efter lite om och men sa jag ja. Ett skäl var att jag insåg att min namne, hur väl hon än skulle lägga fram sin sak, knappast skulle gynna förespråkarna för dödshjälp. I deras kampanj ligger fokus inte på personer som Elisabet Abelin-Norell. De ömmande fall de lyfter fram utgörs av cancerpatienter med outhärdliga smärtor och ALS-sjuka, där inget hopp finns, inte av välformulerade, vitala 85-åringar som inte alls befinner sig i livets slutskede även om syn och hörsel sviktar.

Ett cyniskt resonemang från min sida? Ja, det kan man tycka. Men Elisabet Abelin-Norell valde själv att inte avsluta sitt liv i tysthet utan att använda sin sista tid för att i debattartiklar bland annat i Dagen propagera för dödshjälp – för personer i hennes situation men också, vilket framgår av “Mötet”, för icke beslutskapabla personer som barn och dementa.

Att reducera frågan om dödshjälp till att handla om känslor är att göra den alldeles för enkel.

—  Elisabeth Sandlund

Elisabet Abelin-Norell kunde inte ta sig från sitt hem i Frankrike, till Sverige i våras. Inte heller var det möjligt för henne att resa till Schweiz som planerat. I hennes fall ledde coronapandemin absurt nog till att livet förlängdes med fem månader. Vårt samtal fick slutligen genomföras på distans, 18 dagar innan hennes liv var till ända.

Förberedelserna tog timmar, inspelningarna ännu längre tid. Det tittarna får se är cirka sju minuter med mig och lika många med Elisabet Abelin-Norell. Självklart kan bara en bråkdel av det jag sa och lika lite av hennes uttalanden rymmas. Det som i stor utsträckning har fått stryka på foten är – och det är inte konstigt – de principiella synpunkterna. Jag har inget emot att jag framstår som en kärleksfull människa som uppriktigt är sorgsen över att inte kunna övertala Elisabet Abelin-Norell att avstå från sin plan. Men att reducera frågan om dödshjälp till att handla om känslor är att göra den alldeles för enkel.

Dagens hållning i dödshjälpsfrågan är glasklar. Om dödshjälp i någon form införs i Sverige utgör det ett allvarligt hot mot det okränkbara människovärdet. De regler som redan finns om patienters möjligheter att säga ja eller nej till att sätta in eller avbryta livsuppehållande behandling ger ett tillräckligt självbestämmande också i livets slutskede. Vad som behövs för att avföra tanken på dödshjälp från agendan är en utbyggd högkvalitativ palliativ vård i hela landet. Den som litar på att vården kan ge verksam hjälp mot fysiska eller psykiska smärtor behöver inte fundera på att avsluta sitt liv i förtid.

Dödshjälp skulle vara fel även om det gick att stifta en vattentät lag som till hundra procent säkerställde att möjligheten inte skulle kunna missbrukas. Erfarenheten från alla länder som infört dödshjälp visar att detta är omöjligt. Steg för steg har kriterierna utvidgats och allt fler grupper kommit att omfattas. Att tro att just Sverige skulle kunna klara sig bättre är naivt.

Tanken att vi inte skulle vara beroende av andra är en chimär.

—  Elisabeth Sandlund

En snävt begränsad lagstiftning är inte heller dödshjälpsförespråkarnas mål. För dem står människans rätt att välja sin egen väg utan en tanke på konsekvenser för andra personer och för samhället i stort i centrum. Men den som utifrån sin egen situation och med hänvisning till att man är beslutskapabel argumenterar för generell dödshjälp liknar en person som inleder en kampanj mot hastighetsbegränsningar på våra vägar med hänvisning till att han eller hon är en så skicklig bilförare att inga skyltar behövs som vägledning.

Till det kommer den moderna människans rädsla för att inte klara sig själv. Tanken att vi inte skulle vara beroende av andra är en chimär. Graden av beroende skiftar under livets gång men den är en dålig, rent av livsfarlig, mätare på hur ett värdigt liv ser ut. Den öppnar dörren för att värdera andra människors tillvaro utifrån vad vi tror att vi själva skulle önska i deras situation, ett skräckscenario om dödshjälp vore tillåtet.



Elisabeth Sandlund

Elisabeth Sandlund

Elisabeth Sandlund är ledarskribent på Dagen.

Tycker du att det här behöver läsas av fler?

QR-kod för Swish-numret. Att den kristna rösten i samhällsdebatten är viktig?
Hjälp oss att nå längre genom att swisha en valfri summa till DagenVision.
Swishnummer: 123 427 57 07 – märk din gåva DagenVision.
Vill du veta mer om DagenVision?
Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Ledare