21 september 2020

En tidning på kristen grund



Ledare

Elisabeth Sandlund: Dödshjälp ger inte ”värdig död”

Bättre att utreda utbyggd palliativ vård.

Lidande är svårt, om inte omöjligt, att gradera. Men att ALS är en av de mest fruktansvärda sjukdomar som en människa kan drabbas av råder ingen tvekan om. Det finns inget botemedel. Kroppsfunktion efter kroppsfunktion slås ut tills döden inträder när andningen inte längre fungerar.

Att de som arbetar för att Sverige ska införa rätt till dödshjälp använder ALS-sjuke Per Maritz som exempel är därför inget att förvånas över. Maritz dog tidigare i veckan efter att ha inmundigat en dödlig dos av sömnmedlet pentobarbital, som tillhandahållits av ordföranden i lobbyorganisationen Rätten till en värdig död. Staffan Bergström. För att vinna allmänna opinionen för sin sak gäller det för dödshjälpsförespråkarna att peka på de allra svåraste fallen, där den medicinska vetenskapen saknar möjligheter att bota, ja till och med att lindra.

Dagens Nyheters reportage om Maritz sista dygn i livet är först och främst välskrivet och gripande – men också avslöjande. Han hade inget emot att bli ett slagträ i debatten efter sin död, tvärtom var det just vad han ville. Och det är en sista önskan som redan har gått i uppfyllelse. Hans fall kommer att blåsa nytt liv i den dödshjälpsdebatt som regelbundet flammar upp.

Den pensionerade läkaren Staffan Bergström har heller inget emot att bli martyr, vare sig påföljden stannar vid att han mister sin läkarlegitimation eller om rättsapparaten mal vidare så att han blir åtalad för dråp. I detta fall, och kanske också i andra. I intervjun i DN säger Bergström nämligen att han tidigare på sjukhus ”hjälpt svårt cancersjuka patienter att dö genom att ge dem dödliga doser”, ett klart lagbrott om avsikten inte varit att lindra plågor utan att medvetet påskynda döden.

Risken är överhängande att känslostormarna tar över och den sakliga diskussionen med det okränkbara människovärdet som utgångspunkt hamnar i skymundan. Argumenten mot dödshjälp är lika välkända som tungt vägande, men de måste upprepas gång på gång. Ett av de tyngsta handlar om det sluttande plan som alla länder som infört möjligheten i någon form mycket snabbt har hamnat på, där det som från början var avsett som en sista utväg för en mycket smal patientgrupp kommit att omfatta allt fler kategorier.

Förespråkarna för dödshjälp talar nu för tiden enbart om den så kallade Oregonmodellen, där läkaren skriver ut dödliga läkemedel som patienten själv intar den dag han eller hon väljer. I Per Maritz fall var det så det gick till, med avvikelsen att doktorn i detta fall var närvarande när döden inträdde. Men precis som med den metod som tillämpas i bland annat Holland och Belgien, där läkaren ger den dödande injektionen, har kriterierna tänjts ut, så att de vanligaste orsakerna till att en patient önskar och beviljas dödshjälp inte är outhärdligt lidande utan snarare att man inte vill förlora sin självständighet eller ligga anhöriga till last.

I ett svenskt sammanhang skulle mycket snart rättviseaspekten bli aktuell med argument som: Är det verkligen rimligt att den som inte förmår inta den dödliga dosen på egen hand eller som inte förstår sitt eget bästa ska vara utestängd från möjligheten att få dö? Risken är stor att svaret blir nej och det sluttande planet ett faktum.

De som vill införa dödshjälp hänvisar ofta och gärna till att det sedan länge inte är olagligt att ta sitt eget liv i Sverige och att det därmed inte heller kan vara straffbart att hjälpa någon att begå självmord. Men steget är stort från detta resonemang och till en situation där patienter har rätt att kräva att vårdpersonal, i första hand läkare, utför den avgörande insatsen, vare sig det handlar om att skriva ut dödlig medicin eller att aktivt administrera den.

Och vilka läkare handlar det om? Att dödshjälp skulle ingå som ett obligatoriskt inslag i alla läkares arbete är knappast tänkbart. Dödshjälpsförespråkaren, läkaren och riksdagsledamoten Barbro Westerholm (L) förklarade i SVT:s Aktuellt på onsdagen att uppgiften skulle åvila ett mindre antal villiga och certifierade doktorer, inte hela sjukvården. Det kan tyckas rimligt men måste ställas mot tanken som i andra sammanhang framförs, att läkare och patient ska känna varandra väl innan beslut fattas.

Röster höjs återigen för att dödshjälpsfrågan bör utredas. Än så länge finns ingen politisk majoritet för detta. Låt oss hoppas att det förblir så. Ska krutet läggas på något är det en utredning om hur den palliativa vården kan byggas ut över hela landet, den vård som syftar till att när bot inte längre är möjlig lindra fysiskt och psykiskt lidande tills en i ordens rätta bemärkelse "värdig död" inträffar.

Elisabeth Sandlund

Elisabeth Sandlund är ledarskribent på Dagen.

Fler artiklar