Elisabeth Sandlund: Dra i bromsen för könsbyten

Varför har antalet tonårsflickor som upplever att där pojkar och får det bekräftat av sjukvården - ökat med 1 500 procent på tio år?

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kunskapen om den galopperande epidemin av ungas könsdysfori – den starka övertygelsen om att vara född i fel kropp – växer. Rapporter har den senaste tiden kommit från såväl SBU, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, som Socialstyrelsen. I förra veckan hölls ett seminarium hos Statens medicinsk-etiska råd, Smer. Men den viktigaste frågan saknar fortfarande svar: Varför har antalet svenska tonårsflickor som upplever att de i själva verket är pojkar och får det bekräftat av sjukvården ökat med 1 500 procent på tio år?

Att det krävs mer forskning är uppenbart. Sådant åstadkoms inte i en handvändning. Under tiden växer köerna till utredning för att få en diagnos. Men det är det minsta problemet. Betydligt allvarligare är att ett antal barn får en behandling som inte går att göra ogjord, vare sig det handlar om massiv tillförsel av könshormoner eller genomgripande kirurgiska ingrepp.

För några slutar det väl. Den forna flickan landar i en tillvaro som pojke. För andra är det tvärtom. Det var inte här skon klämde. Tonårens vånda och osäkerhet om vem man är och vart man är på väg hade andra orsaker.

Det har varit känt tidigare men Socialstyrelsens rapport gör det brutalt tydligt: Såväl kvinnor som män med könsdysfori har i extremt stor utsträckning andra psykiatriska diagnoser. Cirka 30 procent av tonårsflickorna lider av antingen depressioner eller ångestsjukdomar eller både och. 15 procent har diagnosen autism, närmare 20 procent adhd. I befolkningen som helhet är det mindre än en procent som har ett självskadebeteende medan siffran ökar till närmare 8 procent av dem som vården bedömt lider av könsdysfori. Och så vidare, och så vidare.

Teoretiskt är det tänkbart att det är könsdysforin som är orsaken till de andra problemen och att ett könsbyte därmed är lösningen. Men det finns inget vetenskapligt stöd för att det är så det förhåller sig. Det kan lika gärna vara tvärtom – att ”könskorrigeringen” fördjupar de andra psykiatriska problemen. För detta finns en rad så kallade anekdotiska bevis i form av personliga berättelser men ingen solid forskning. Den kunskap som den medicinska vetenskapen hittills inhämtat härrör från helt andra patientgrupper, mestadels män i vuxen ålder som länge känt sig som kvinnor.

I ett sådant läge finns det bara en sak att göra för sjukvården, nämligen att tillämpa dess gyllene regel att aldrig skada och den försiktighetsprincip som i annan vård ses som självklar. Naturligtvis ska de tonåringar, flickor och pojkar, som söker hjälp för misstänkt könsdysfori få allt tänkbart stöd i form av rådgivning, samtalsterapi och behandling för sina psykiatriska problem. Men låt hormonpillren – som till råga på allt inte är godkända för behandling av unga – och kirurg­kniven ligga på hyllorna tills en vård som är grundad på vetenskap och beprövad erfarenhet kan ges.

Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.
"Nordens kallelsestund"
Karin Wiborn och Lars Enarson
Foto: Pressbild & Joakim Lundgren
Foto: Pressbild & Joakim Lundgren
Slöjförbud i skolan