Elisabeth Sandlund: Vårdkris kräver en besk medicin

Ett uppror har utbrutit i Stockholms­området. På bara några dagar har 15 000 sjukvårdsanställda ställt sig bakom en tydlig protest mot ett drakoniskt besparings­program som slår hårt mot de stora sjukhusen med omfattande varsel av läkare och undersköterskor. (Bristen på sjuksköterskor är redan så stor att det inte finns några att säga upp.) Liknande processer pågår på andra håll i landet. I Region Stockholm är situationen extra tillspetsad på grund av alla turerna kring mastodontprojektet Nya Karolinska.

Självklart vill de vårdanställda ha sina jobb kvar. Men upprorets utgångspunkt är inte enbart, eller ens främst, egoistisk. Det är de som arbetar på golvet, med direktkontakt med patienterna, som ser hur illa det redan nu är ställt med långa väntetider på akuten, brist på sängplatser på avdelningarna och uppskjutna operationer, även av livshotande tillstånd. När de slår larm finns det all anledning för såväl politiker som skattebetalare att lyssna.

”Vi har inget val. Besparingarna måste göras nu”, är beskedet från de makthavande. Neddragningarna borde ha skett i ordnade former, successivt under de gångna åren. Sjukhusen har inte gjort sin hemläxa och nu får man ta smällen. Vad man inte säger men som ligger i tangentens riktning är att Region Stockholms befolkning nu får lära sig den hårda vägen att inte belasta sjukhusen utan söka sig till primärvården. Att det på många håll är lättare sagt än gjort är, för att uttrycka det rått, smällar man får ta.

Sanningen är att det finns ett val. Det är fullt möjligt att upphöra med att se sjukvården som en affärsmässig verksamhet, där budgeten måste sluta helst på ett överskott och åtminstone på plus minus noll, och patienter som kostnadsposter, som blir större ju mer vårdkrävande de är.

Sjukvården ska skötas effektivt med minimal byråkrati, rationella rutiner och största möjliga samordning. Här finns mycket att göra, både regionalt och i Sverige som helhet. Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) trycker i en färsk rapport på behovet av ökad statlig styrning av sjukvården. Kristdemokratena var först med kravet på ett förstatligande och verkar nu kunna få fler med sig på det tåget.

Det är ingen lösning som, helt eller delvis, går att genomföra snabbt. Men den som blir sjuk behöver vård i dag, inte i en okänd framtid när de genomgripande reformerna är genomförda. Dilemmat­ är svårt men inte olösligt. Det handlar om att köpa tid för att klara omställningen. Och om det är något syfte som skattebetalarna är villiga att ställa upp på är det en trygg och snabb sjukvård. Räcker inte pengarna är svaret inte tokbesparingar utan ökade intäkter.

Varför inte utnyttja att begreppet ”värnskatt” blir ledigt från och med årsskiftet och fatta ett extraordinärt beslut om en temporärt höjd landstingsskatt, där intäkterna är öronmärkta som omställningsbidrag? Populärt? Knappast. Men ibland måste medicinen vara besk för att göra nytta.