Joakim Hagerius: Jag mötte Denis Mukwege i helgen – ett levande helgon

För två veckor sedan helgonförklarades John Henry Newman. En präst och teolog från 1800-talet vars livsverk kom att bli betydelsefullt för andra Vatikankonciliet och Katolska kyrkans förnyelse. Särskilt Newmans tankar om lekmannaengagemang och ekumenik påverkade konciliets debatter. Efter en sextio år lång process har nu Newman kanoniserats och hör till skaran av helgon som kommer uppmärksammas regelbundet av kyrkan.

I frikyrkan finns inte denna tradition, inte på samma sätt. Men det betyder inte att personer som vittnar om kristen tro på ett särskilt utmärkande sätt inte existerar. Inte alls. Och man behöver heller inte vara död för att vittna om tron på ett helgonlikt sätt. För en vecka sedan mötte jag ett av dessa levande helgon.

Smyrnakyrkan i Göteborgs bjöd in till storslagen insamlingsgala till förmån för förlossningsvården på Panzisjukhuset i Kongo. Detta numera världsberömda sjukhus som pingstförsamlingen Smyrna har varit med och byggt upp från start. På plats fanns också fredspristagaren, chefsläkaren Denis Mukwege som vigt sitt liv för att vårda kvinnor som utsatts för sexuellt våld, som vapen i blodiga konflikter. Mukweges engagemang sker med risk för eget liv och säkerhet.

När han äntrar estraden i den sprängfyllda kyrkan vill de stående ovationerna inte ta slut. Det är oväntat emotionellt. Och det som händer i rummet är något mer än att en nobelpristagare hyllas för heroiska insatser.

Som med alla helgon är det främsta kännetecknet att kärleken fått dem i sitt grepp. De är människor som blir vittnen om hur Gud förmått fylla dem med sin kärlek när de sagt sitt ja till honom. Det är detta vi bevittnar. Och känner igen.

I all enkelhet berättar Mukwege hur han inleder varje morgon på sjukhuset, som av säkerhetsskäl också har blivit hans hem, med en enkel bön om att bli uppfylld av Guds kärlek.

Budskapet för kvällen var enkelt: Det är hundra gånger vanligare att dö i barnsäng i Kongo än i Sverige. Och ”när vi hör sådana siffror måste det göra någonting med oss”, sa Mukwege.

Det är i mötet med människor som Mukwege, vare sig de är levande eller döda, som den egna efterföljelsen formas. Alla behöver vi se hur Guds ord tar gestalt i livet för att själva få bättre grepp om vägen. Och helgon är de som genom sitt väsen, liv och handlingar blir vittnen om kraften i Guds ord.

I Hebreerbrevets elfte kapitel, trons kapitel, beskrivs en lång rad av personer som genom sitt liv blivit trons vittnen. De omnämns som ”en sky av vittnen” som gått före och som visat på en tro att ta efter. Ingen av dessa var fullkomliga. Alla var präglade av sin tid. Ändå finns det någonting att känna igen hos dem alla. Något som förenar dem. Och när man väl står framför ett av dessa trons vittnen känner man igen det. Det egna hjärtat sätts i rörelse. Och lärjungaskapets väg får konturer.