Joakim Hagerius: Varför är vår tid besatt av dödshjälp?

Hur kommer det sig att dödshjälp har hamnat på den politiska agendan? Varför debatteras barmhärtighetsmord i medier och vad får Timbro, Nordens största marknadsliberala tankesmedja, att skriva en rapport som propagerar för att sjukvården ska få avsluta sitt liv i förtid? Vad är det symptom på?

Handlar det egentligen om dödsångest? I brist på verktyg att hantera denna existentiella kris koncentrerar man sig på att hitta någonting om döden som det går att kontrollera: När och hur vi dör. Den mindre frågan får fokus i tron på att man hanterar den större existentiella frågan.

Eller är det ett tecken på människovärdets urholkning? Ytterligare en landvinning för den materialistiska världsbilden som reducerar en människa till biologi? En hållning som förringar mänskligt liv.

Det viktigaste argumentet mot dödshjälp är principen om människolivets inneboende värdighet och okränkbara värde. Är det ett kristet argument? Principen har förvisso burits och vårdats av judisk och kristen tradition genom årtusenden men detta har impregnerat hela vår civilisation. Människovärdet ligger till grund för såväl lagstiftning som läkaretik. Det är luften vi andas utan att vi tänker på det, även om vi har förlorat ett språk som hjälper oss att förstå och se de långa linjerna.

Förnimmelsen av människolivets inneboende värdighet är allmängiltig. Med ett nyfött barn i famnen är det uppenbart att det är något utöver det vanliga, att kalla livet för heligt i den situationen är inga överord.

Livet är en gåva, inte en rättighet, och kommer med vissa begränsningar. Vi föds helt beroende av omgivningen och många av oss dör i motsvarande beroende. Detta hör också till mänsklighetens villkor, att vi har ansvar för varandra. Ingen enda är en solitär och ska heller inte bemötas så.

Vissa tabun är bra för ett samhälle: Att livet är heligt och att det innebär begränsningar är ett sådant.

Främsta argumentet för dödshjälp är människans rätt att bestämma över sig själv, det menar Kajsa Dovstad, läkaren som författat Timbros rapport.

Ställer man principerna: Val­frihet och livets inneboende värdighet mot varandra är man framme vid pudelns kärna. I frågan om dödshjälp är valet av överordnad princip viktigt att tänka igenom noga, mycket noga, eftersom det formar det samhälle som vi önskar leva i för oss och kommande generationer. Vad är då viktigast för det gemensamma att säkerställa?

Men kan man verkligen ställa valfrihet mot människovärde? Är det inte människovärdigt att själv få bestämma över sin död?

Att definiera och därmed reducera det okränkbara människovärdet till en fråga om valfrihet är helt enkelt för tunt som grundläggande princip för en civilisation – hur upplyst den än anser sig vara. Valfrihet som högsta goda kan leda nästan vart som helst. Mänskligheten behöver också gränser, det hör till livsvillkoren.

Att göra rättighetsperspektivet, rätten att till varje pris välja själv, viktigare än gåvoperspektivet, att livet är en gåva, är en återvändsgränd. Det är i grunden märkligt att driva att jag skulle ha rätten att kräva att någon annan ska avsluta mitt liv i förtid.

I Kanada som ses som ett föregångsland föregicks beslutet att införa dödshjälp av liknade argument som i Sverige: Att det är med hänsyn till smärtnivå och förväntad livslängd som hjälp att avsluta sitt liv ska kunna ges. Några få år senare är tonläget ett annat. När möjligheten väl finns och är etablerad tar rättighetsperspektivet över med påföljande logiska fråga: Varför är det bara somliga som ska få dödshjälp och inte alla som vill?

Införande av dödshjälp är ett sluttande plan, för det finns evidens.

Den rättighet som däremot bör finnas för alla är rätten till en värdig död. När läkarna bedömer att den livsuppehållande behandlingen är utsiktslös ska ett brytpunktssamtal hållas. Ett svårt samtal för alla inblandade – patient, anhöriga och läkare. Men nödvändigt och viktigt för att skapa en så värdig sista tid i livet som möjligt. För att det samtalet ska vara meningsfullt behövs en utbyggd palliativ vård som är tillgänglig för alla, oavsett vart i landet man bor.

I stället för att lägga tid och resurser på att utreda dödshjälp borde fokus läggas på vården i livets slutskede. Hur man bättre kan utveckla och förfina fysisk smärtlindring, men också att möta den existentiella och sociala ensamheten så som patienten önskar. Samhällets fokus måste alltid vara att ge hjälp till liv inte hjälp till död. Det skulle hjälpa många, många fler. Och människans inneboende värdighet och okränkbara värde förbli luften vi andas.

Läs också Frida Park: Tvärsäkert prat om dödshjälp skrämmer mig