Ledare

Tänd ett ljus för dina andliga föräldrar i allhelgona

Vem minns du i allhelgona? frågar Svenska kyrkan på reklampelarna just nu. Det är en påminnelse om att en av årets största religiösa helgdagar närmar sig.

Seden att sätta ut ljus på de avlidnas gravar har vuxit lavinartat: Bara till Skogskyrkogården i Stockholm kom förra året 70 000 besökare – en tillströmning som krävde att SL satte in extra kollektivtrafik.

Detta nyväckta intresse för en urgammal kristen sed är fascinerande. Det påminner om hur djupa spår kyrkan satt i vår kultur – och samtidigt om hur djupt mänskliga kyrkans seder är. Allhelgonahelgens uppsving beror inte på en smart samtidsanpassning, utan på dess eviga, allmänmänskliga relevans: genom minnas och hedra våra döda påminns vi om vår egen historia och vilka vi är.

Det gör något med en människa när hon förstår att hennes liv är en länk i en kedja. Att hon har andra att tacka för sitt liv – och att åter andra i framtiden kan vara skyldiga henne samma tack.

Allhelgonahelgens ritualer konfronterar en av den moderna tidens värsta villfarelser: att vi är herrar över våra liv och själva bestämmer vårt öde. Det är inte bara uttryck för en vansinnig hybris, utan också en idé som isolerar oss från varandra och de sammanhang som faktiskt formar oss.

Där idén om individens självtillräcklighet drar fram trängs tacksamheten tillbaka. Men under allhelgona tänds tusentals ljus mot individualismens mörker.

Annonspelarnas fråga om vem vi minns är värd att reflektera över. Den vanliga traditionen är att gå till familjegravarna, vilket är gott och väl. Samtidigt påminner den kristna tron oss ständigt om att vi har syskon som vi förenats med av dopets vatten snarare än genom blodsband – och att vatten faktiskt kan vara tjockare än blod.

Det mänskliga livet är inte bara biologiskt, utan också andligt.

Många av oss har andliga fäder och mödrar vars gravar också vore värda ett besök i allhelgonatid. Tron är en gåva från Gud, men ges till oss via andra människor. Det är så det fungerar: Relationer är nådens gångjärn. Det kan vara en pastor, barnledare, bönetant eller någon vän i bönegruppen. Personer som har lett oss till trons källor, själva undervisat oss eller bara stöttat oss på vandringen.

Tänd gärna ett ljus på dessa helgons gravar i helgen – i tacksamhet över det ljus de en gång hjälpte till att tända i ditt liv.

Och skulle de vara vid liv går det bra att skicka en hälsning och ett direkt tack. Man behöver inte vänta med de varma orden tills människor gått över gränsen.

I kyrkan syftar budet om att hedra sin far och mor alltså inte bara på de biologiska föräldrarna, utan också på de andliga. Den här kristna synen på liv och familj kan ge perspektiv till ett samtal som pågått i Sverige, lite under ytan, om frivillig barnlöshet. Johan Hilton, redaktör på Dagens Nyheter, suckade i våras över idén om föräldraskap som den enda vägen till mening och lycka: ”Det måste väl för Guds skull finnas annat i livet än föräldraskap?” (25/4)

Visst är det så. Även om den ofrivilliga barnlösheten kan vara smärtsam, så rymmer Bibeln gott om personer som visar att ett liv utan biologiska barn kan vara värdefullt: profeter, apostlar och Jesus själv.

Många kan också vittna om hur par utan egna barn kunnat ta sig an och stötta andra på ett särskilt sätt. Men detta är viktigt: även om alla inte är kallade till biologiskt föräldraskap, så är alla människor kallade att ge livet vidare. Föräldraskap i denna vida mening är något som vi var och en bör förverkliga i våra liv. Därför är det också viktigt att församlingar har en verksamhet där lekmän kan få vara med att bidra. Den tilltagande professionaliseringen av kyrkan utestänger människor från möjligheten att ge livet vidare.

Allhelgonahelgen påminner oss om att vi är en länk i en kedja: en som sträcker sig bakåt, men som också – oavsett om att vi har egna barn eller inte – genom vårt bidrag­ kan få fortsätta framåt. Vem vi minns i allhelgona är verkligen en viktig fråga: Säg mig vid vilka gravar du tänder ett ljus, och jag ska säga dig vem du är.

Men det finns en annan fråga som vi också behöver ställa. En som inte bara handlar om livet som vi tagit emot, utan det vi ger vidare. Vi behöver ställa den trots – eller kanske just på grund av att – att den ställer oss vid existens bråddjup.

Den frågan lyder: Vilka kommer en dag att tända ett ljus på din grav?

Fler artiklar för dig