När Beth Harmon, schack-underbarnet i serien The Queens Gambit, har råskällt på sin mamma Alma, sätter de sig tigande i bilen. Var och en i sin bubbla. Men så sträcker Beth oväntat ut sin hand och möter sin mammas. En dotter med vass vrede och en mamma som älskar sina drinkar. De delar inte ens blodsband, men det finns ett annat band mellan dem, en slags existentiell baslinje.
När Douglas “Dogge Doggelito”, förlorar sin fru, ramlar han ner i ett svart hål fullt av rohypnol, sprit och självmordstankar. En dag ringer hans pappa på dörren och frågar om han får bo där, han har nyss skilt sig och har inte någonstans att bo. Dogge berättar: “Han började göra juicer till mig, hällde ut whiskyflaskan, fast han själv gillade att dricka whisky. Det blev en räddning av rang. Att få bo med min karibiska pappa var det finaste som kunde hända mig i den här mörka tiden.”
Även Jesus anklagade sin Far för att ha övergivit honom. Men i grunden fanns en tacksamhet över att ha varit sedd och älskad sedan födelsen.
— Åsa Molin
Det finns något fundamentalt i vår relation till våra föräldrar, hur den än ser ut. Närvaron, eller frånvaron, kärleken, eller bristen på kärlek, vibrerar där längst ner i våra inre korridorer som en basgång. Pulserar och sätter våra liv i en viss sorts svängning. Hur gamla vi än blir finns det alltid ett barn djupt inom oss som ropar. När George Floyd kvävdes ropade han på sin mamma, och när Jesus dog ropade han till sin pappa. Men var inte det en anklagelse? Jo, Jesus känner sig totalt övergiven i det svarta hål som korsfästelsen är. Men både han och de som stod vid korset visste att psalm 22, som han citerade, fortsätter: “du lät mig vila trygg vid min moders bröst. Från min födelsestund är mitt liv i din hand, alltsedan jag blev till har du varit min Gud”. Och där står hans mamma, en blick att finna basfäste i, när all världens svärta sliter i honom.
Gud kallar oss inte bara för sina barn. Gud har “sänt sin sons ande in i vårt hjärta”. Vad betyder det? Det betyder att vad som än händer, hur föräldralösa vi än känner oss, vilka bubblor eller hål vi än befinner oss i, finns det alltid inom oss två röster som ropar till varandra. Ett barn som ropar: “Abba! Fader!” Och en fader som svarar, med sin basröst fylld av klang från bottenlös kärlek: “Mitt barn! Min dotter! Min son!”
Det kallar jag en räddning av rang.
