Var det en tillräckligt genuin bekännelse? Kan man verkligen lita på att det var äkta? Det var några av frågorna efter att Cissi Wallin för ett tag sedan biktade sig i Expressen. Hon beskrev det själv som att hon under flera år var en del av en obehaglig mentalitet på nätet. En rörelse som drog fram och hänsynslöst hängde ut människor man tyckte gjort eller sagt fel. Nu skrev hon: “Jag vill göra avbön”. Att göra avbön betyder att man offentligt erkänner att man har begått ett fel. Själva ordets ursprung har inte med bön att göra, utan handlar om att bli befriad från en börda, att göra avbön för att bli avbördad.
[ Ruth Nordström: Cissi Wallins avbön borde välkomnas ]
Efter Wallins bekännelse kom en våg av ifrågasättanden. Är detta verkligen en bön om förlåtelse? Tror hon att det är så lätt att komma undan ansvaret? Skyller hon inte ifrån sig på gruppen? Det är vanligt, och till viss del rimligt, att människor som tar avstånd från den de varit, möts av denna sorts tvivel. Förtroende kan rasa lika hastigt som ett mediehus i Gaza, men kan ta lika lång tid att växa upp igen som en ek. Sebastian Stakset mötte samma reaktion efter sin omvändelse, när han lämnat Kartellen och släppt låten Förlåt. Röster hördes som sa: “Kom inte och tro att du kan dra ett streck över allt det där gamla!” “Jag tycker att det är fuskigt att först få uppträda hur illa som helst för att sedan bli förlåten bara för att man blivit kristen”.
Låt oss ta samma risk som Gud, att hellre möta med förbarmande och ge förtroende än att underkänna människors ånger.
Självklart kan bekännelser vara mer eller mindre uppriktiga och det finns en viktig skillnad mellan förlåtelse och förtroende, men jag kan inte låta bli att jämföra Cissis avbön med det Paulus skriver i dagens text. Han beskriver sig också som en hänsynslös förföljare. Väl medveten om den skam som kan sitta kvar som en doft långt in i porerna när man insett vad man har gjort, skriver han: “detta är ett ord att lita på och värt att helt ta till sig”. Vilket ord då? Att Jesus Kristus mötte honom med förbarmande, fann honom värd förtroendet och tog honom i sin tjänst.
[ Kyrkan blandar alltför ofta ihop förlåtelse med förståelse ]
Att komma till insikt om sin egen delaktighet i världens kyla och mörker väcker motstånd. Först inom oss själva. Och sedan från andra. Är det verkligen en äkta avbön? Vi vet inte, men låt oss ta samma risk som Gud, att hellre möta med förbarmande och ge förtroende än att underkänna autenciteten i människors ånger. Tiden kommer att utvisa vad avbönen var gjord av.
Under tiden kan vi fundera över den här frågan: Om nåden inte är provocerande, är det verkligen äkta nåd då?
Apostladagens bibeltexter
Hesekiel 1:1-28, kapitel 2:1-3 och 8-10
1 Timotheosbrevet 1:12-17
Lukas 5:1-11
Psaltaren 40:6-12
